Category Archives: 26-iv-Gud eller en större ordnande instans

iv. Gud eller en större, ordnande instans

Intervjuer 2009-2010
i. Bakgrund och relationer
ii. Ideologisk hemvist och praktik
iii. Öde och livslagar
iv. Gud eller en större, ordnande instans
v. Hälsa, ohälsa och vård
vi. Tro och vetande
vii. Framtidsvisioner och mål
Sammanfattning i-vii
 
”Ja, jag tror att universum utvecklar sig, universum lär sig hela… Ungefär som en fraktal, som ett träd va, den liksom… Man kan se oss som en… När vi tittar ut i världen så tittar vi egentligen tillbaka på oss själva och våran egen liksom… Universum tittar tillbaks på sig själv genom oss.”
Vad intervjuperson säger om en större, ordnande instans i tillvaron. Under detta tema samlas beskrivningar av det gudomliga. För läsbarhetens skull används ibland ”gud” och ”han” i den löpande texten, dock utan att ta ställning till om en sådan storhet faktiskt existerar eller hur denna i så fall är beskaffad. I de fall där detta förefaller passa bäst skrivs ”Gud” med stor begynnelsebokstav.
Namn för Gud
En sådan större samordnande instans i tillvaron benämns t ex ”Universum”, ”Gudskraft”, ”En stark gudsenergi”, ”Ren kärlek”, ”En kärleksfull kraft”, ”Det stora livssystemet”, ”Någonting”, ”Kosmos”, ”Ett högre medvetande”, ”En energi”, ”Världsalltet” och ”Ljus”.
Personlig eller opersonlig
Bilden av om Gud är personlig eller opersonlig är inte entydig. Även om denna högre instans är analog med själva världsalltet så registrerar denna vad som sker: ”Universum som liksom vet precis vad som händer”, det ”lär sig”.  ”Universum tittar tillbaks på sig själv genom oss.” En intervjuperson menar att detta ”livssystem” kan göra val:

Människan ser jag som en liten värld där den här personen som sitter här är egentligen bara en liten del, visserligen en väldigt viktig del, men ändå en liten del, i ett ännu större system. Och det är liksom det stora livssystemet som väljer, och den väljer… hur konkret den väljer det vet jag inte.

En intervjuperson berättar att hon fått kämpa med frågan om Guds natur:

Jag har alltid haft svårt med det här med gudsbegr… Jag har lagt det åt sidan. Min hjärna är för liten, alltså, det går inte att förstå. Så har jag tänkte, va. Men jag kan inte tänka mig att det skulle sitta en gubbe där uppe, och det tror jag… Det är en sån där förlegad… Jag tror inte att det är många som… Det kanske är det, som tror det nu, men… Så jag har liksom lagt… Jag har hållit öppen… Jag håller fortfarande frågan öppen. Men det lutar åt att det finns ingen personlig gud. Alltså egentligen behöver man inte gud. Om allting är ett, och alla delar av universum vet vad alla andra delar gör.

En respondent har efter en del övervägande kommit fram till att det i vilket fall inte rör sig om en personlig gud: ”Det är väl kanske egentligen inte nån som vet då, om det inte finns en gud. Men då undrar jag ju vad det är för nånting som finns då, för nånting finns det ju.”
Ja, nej… det är en energi och ett medvetande, skulle jag säga… inget personligt… nej. Jag tror… om man ska göra Gud personlig så begränsar man ju också Gud… så att därför är Gud opersonlig”, säger en av intervjupersonerna, men tillägger dock: ”Att det finns nånting som är mycket större utöver mig, det känner jag jättestarkt hela tiden.”
På frågan om guds existens så säger en av intervjupersonerna att om någon kan uppfinna en teknologi som påvisar att det finns en gud, eller med hjälp av ekvationer kan leda detta i bevis, då först skulle hon låta sig övertygas:

Om nån överbevisar mig, att det finns en personlig gud som sitter där uppe, med… ja, men okej då. Men ingen har gjort det. För att alla som säger att dom har pratat med… Jag har pratat med Gud. Jaha, hur ser han ut då. Det är ingen som har träffat Gud liksom, ändå säger dom att dom pratar med honom. Jag kan inte tro på det va. Men om nån kan utveckla en teknologi, bevisa för mig med ekvationer liksom, då kan jag ha mycket lättare att tro på det va.

En intervjuperson menar att denna svårighet att definiera Gud delas av många idag:

Jag tror… Det är ju igen det här som alla säger att alla svenskar säger nu för tiden… Jag tror inte på Gud men jag tror på nåt högre medvetande… Och det är ju så, då… Ja, i den formen… Jag har gått ur Svenska kyrkan till exempel för några år sen, så att jag är inte… tror inte på Gud i den bemärkelsen… Men visst gör jag det annars, ja.

En mer personlig beskrivning lyder:

Ja alltså bådeock. Nej den är inte personlig i den bemärkelsen att jag liksom pratar med min gud, den här Augustinus-saken, att det är verkligen ett tilltal och dialog, alltså det har jag inte. Men däremot förstås… min bild av Gud är ändå att den känner alla vid namn, ändå på nåt sätt, och ändå ger alla möjligheter till… Alltså den har ändå nåt slags personligt tilltal, även om… Ja alltså alla människor är på nåt sätt räknade, eller alltså, det finns ett medvetande om dig som person alltså, den är inte anonym på det sättet, att det bara är en slags blind godhet, utan det är en godhet som också känner, eller ett ljus som också känner… Där varenda solstråle på nåt sätt ändå är på väg till DIG på nåt sätt.

Jag har en… Inte den gud som vi tillber i kyrkan, eller, nej, inte SÅN… Jag tror inte på Gud, eller Jesus, som nån PERSON så. Den tron har inte jag. Utan jag tror ju det här… Gud finns inom DIG, inom var och en. Och sen, just den här… Budskapet är kärlek till alla, den är MIN tro. Och sen att vi är små gudavarelser allihopa, mer eller mindre.

En respondent liknar Gud vid en arbetsledare eller lärare: ”Om man nu säger att man går i mål och blir en ängel då till exempel, så tror jag ju att det är liksom ängelns chef på nåt vis, som hela tiden lär alla runt omkring sig om kärlek.” Samma respondent fortsätter dock: ”Men det är ju bara en kraft så att på nåt vis… man säger ju att man har Gud inom sig… Han finns ju med liksom överallt så det är väl kanske ingen han, utan det är väl nån kraft som finns överallt.”
Höjd över alla dualiteter
På Gud passar inga könspronomen: ”Han finns ju med liksom överallt så det är väl kanske ingen han, utan det är väl nån kraft som finns överallt…” ”Men jag kan inte tänka mig att det skulle sitta en gubbe där uppe.” Gud är inte heller ond eller god: ”Så det finns inte gott och ont, det finns ingen sådan dualitet, för gud är allt, även det onda så att säga. Så det är bara vi som ser på det onda som ont, för den motsättningen finns inte i gud.”
Guds utsträckning
Intervjupersonerna är eniga om att denna större instans, vare sig denna är personlig eller opersonlig, har en väldig utsträckning. Själva tillvaron kan sägas vara denna gud. Allt ingår i detta system, allt och alla är delar av samma gudoms kropp. Universum är ett enda levande väsen, där den fysiska verkligheten utgör den fysiska sidan av Gud. En respondent refererar till hur detta har beskrivits i bibeln:

Trädet som växer här borta det är liksom inte nånting annat än Gud. Det är inte så att där står ett träd, och någon annanstans står Gud, och om han vill så kan han rycka bort det där. Utan det är en del av hans varelse. Och det här är ju egentligen… Även såna här tankar finns ju i kristendomen… Paulus är det väl… Ty det är i Gud vi lever och är till…

Vi möter Gud bland annat via våra medmänniskor, som är delaspekter av denna allomfattande gudom: ”Men om ALLTING är Gud så lever man ju i en ständig korrespondens med guden. När vi träffar en medmänniska… så det är en delaspekt av gud…” ”Vårt individualiserade jag det är bara en del av Guds jag. Så vi ingår så att säga i Guds jag.”
Det går att känna en djup samhörighet med hela skapelsen, då allting i tillvaron hänger samman med synliga eller osynliga band. Detta medför en känsla av meningsfullhet och gemenskap:

Ja det har ju att göra med att allting då hänger ihop, om man då är inne på det här med tankar och känslor och allt sånt där, så liksom hela världen hänger ihop, även… Jag menar det finns ju olika livsvågor, med människan, med djurriket, med växtriket, och med det mineraliska, och de är liksom mer förbundna än vad man kanske kan tro.

Ingen är någonsin separerad från gud. Ingen behöver att känna sig ensam. Det blir också naturligt att dela med sig, även av sina ägodelar. Övertygelsen får en etisk innebörd:

Jag känner mig inte ensam, alltså, ensam SÅ… jag känner mig inte separerad från… utan jag känner som att jag är en del av… Så livet blir ju MERA meningsfullt, det blir ju mer meningsfullt att DELA MED SIG till exempel. Därför att allt jag gör, det gör jag ju egentligen mot mig själv, för att jag är ju sammankopplad med allt… jag är ju inte separerad. Det är ju inte så… Åh, MINA grejer, liksom, såhär va.

Guds relation till oss
Gud favoriserar ingen, men skjuter inte heller någon ifrån sig. För denne gud kvittar det om individen tror på honom eller inte. Gud gör inte skillnad på människor:

Den strålar ljus över dig vare sig du vet om det egentligen… Att alla människor ändå har nån slags… en personlig ljusstråle som kommer till dem, utan att de ens vet om det, de kanske inte är religiösa överhuvudtaget, kanske inte är intresserade av något andligt perspektiv, men de får ändå den hjälpen de behöver.

Även om det är en gud som beskrivs i övervägande opersonliga termer, så är det ändå inte en gud som det går att tvivla på. Det är möjligt att uppleva en tröst och en trygghet i förhållande till denna högre instans.
Gud är rättvis. Han verkar genom naturlagarna, vilket för respondenterna även innefattar reinkarnationstanken och karmalagen. Därför går det att hävda att Gud är någon som hjälper oss på vägen, fram emot målet att bli mer humana. Att han medverkar till vårt lidande längs vägen, detta gör han av kärlek. Han skulle dock inte låta någon få lida för vad någon annan har gjort. Han kommer inte heller att tillåta att vi människor spränger oss själva och planeten i luften t ex, menar en respondent: ”Han har ju ingen vinning av att vi ska försvinna allihop, vad ska han då göra. Då har han ju ingen att coacha sen.”
Gud beskrivs på flera ställen i kontrast till kyrkans gudsbild och nyandlighetens gudsbild framhålls som då som överlägsen. Den kristna uppfattningen av Gud förminskar denne, till exempel genom att tillskriva denne människolika egenskaper:

Jag kommer ihåg till exempel ett tillfälle, jag var på en gudstjänst utomhus en fin sommardag, och då var det en… ja det var väl en domprost till och med, och i sin predikan så sa han till exempel såhär: Gud blir LEDSEN om människorna gör si eller så då. Ååh! Då kände jag att det var en hemskt dålig nivå på det där alltså. Så fungerar ju inte Gud… Om man nu vågar ha någon åsikt om hur Gud fungerar, så inte blir han ledsen. Alltså, så ja det tyckte jag att ja det var ett riktigt lågvattenmärke.

Gud har ingen möjlighet att gripa in i och ändra individens öde. Men ur ett annat perspektiv går det ändå att se allt som en samverkan eller kommunikation med Gud, där även de smärtsamma erfarenheterna ingår i en omskapelse av människan. Att detta är något Gud medverkar i av kärlek:

Han hjälper ju oss vidare, och det finns inget annat att utvecklas på än lidande. Och ju snabbare vi lär oss att det är kärlek och medmänsklighet som gäller, och frid, så kommer ju han att visa oss vägen. Och eftersom vi inte kan lära oss om vi inte lider, så kommer ju det här att fortsätta. Så det är av kärlek.

Vi är som celler i guds kropp och precis som vi själva inte är medvetna om varje cell i vår kropp är inte heller Gud medveten om oss:

Utan Gud, om vi säger så, har ingenting med oss att göra egentligen /skratt/… på det sättet som… jag menar, vi har ingenting att göra med den enskilda cellen i vår kropp. Det är inte så att cellen liksom ber, men änd… men cellen lever ju i symbios med oss. Den får ju vad den behöver. Det är ju liksom ett system som den ingår i. På samma sätt ingår vi i dom här större systemen utan att Gud, om vi säger så, är medveten om var… Vi vet ju OM att dom här cellerna finns. Men jag vet ju inte… jag vet ju ingenting OM dom här cellerna. Jag vet inte hur dom ser, eller var dom sitter, eller nånting. Jag vet bara att dom finns på nåt sätt. Ungefär samma relation har vi då till motsvarande högre väsen som vi ingår i som celler och beståndsdelar då.

Gud bistår oss men tidsperspektivet är annorlunda. Det är ingen omedelbar lättnad eller befrielse från det svåra som erbjuds. Även om individen upplever ett livslångt lidande så är detta dock bara en fraktion av hennes hela utveckling:

Man kan nog säga att Gud, om man VILL så kan man säga, att… Kan du inte komma in och hjälpa… Men jag gör ju det… Det är bara det att… Vi tänker oss ju… Tänker man i ett ett-livs-perspektiv så är åttio år då väldigt långt. Tänker man i ett evighetsperspektiv så är det väldigt kort, VÄLDIGT kort verkligen.

Hur respondenterna kommunicerar med Gud
Individen kan känna sig vara vägledd. Detta är personer som är osynliga för individen men som kan bistå henne på olika vis. Deras svar eller råd hörs som ”röster” eller ”ord”, dock inte på ett vis som verkar sjukligt. En guds existens är möjlig parallellt med sådan här annan kommunikation:

Jag tror på Gud, men jag är fortfarande sådär att… oj. Jag upplever ju grejor, som är… till exempel, massa vägledning. När jag säger det, vad menar jag med det då. Att jag kan be om saker. Ahh, jag har inte hunnit fika på morgonen. Det vore bra att bli bjuden på kaffe, såhär. Och så varje ställe jag kommer till… Du kan ta lite kaffe där borta. Sådär. Men också att jag kan fråga så kallade vägledare då… det känns som om det är personer som är med mig. Som svarar. Dom svarar ju inte… jag hör inte röster och så där… Utan dom svarar på nåt sätt i mitt huvud. Det kommer ord. Och hur vet jag det där. Jag vet ju inte, men det är på nåt sätt ord som kommer snabbare än vad jag kan tänka /knäpper med fingrarna/. Eller kommer liksom före tanken, kanske.

En av respondenterna berättar hur sådan vägledning är en central del av hennes vardag:

Jag känner mig totalt vägledd… jag ber om hjälp hela tiden… jag ber om hjälp dagligen, med olika, vad jag har för problematik, vad det är jag behöver hjälp med, så ber jag om det. Så kommer det till mig, i form av ett möte med en människa som berättar nånting för mig, som… Ahh, okej, tack, nu kom jag vidare.

Hon använder sig även av denna typ av kommunikation i sitt arbete som healer. Eftersom hon är osäker på exakt hur det fungerar så vänder hon sig till många olika instanser samtidigt med sina böner:

Men som när jag står och ger healing, då inför healingen, så ber jag Jesus Kristus, Gud och alla mina skyddsänglar och guider om hjälp, för jag har inte riktigt… jag vet inte vad det är för nånting. Jag vet att det är nånting högre som hjälper mig och vägleder mig, men jag har inte riktigt koll på vad det är.

Ett sätt att avgöra om en vägledning är korrekt är att avvakta tills att du mottagit samma budskap från tre olika håll:

Sen så kan man ju bli vägledd på en massa andra, fantastiska sätt. Genom att folk säger saker till en. Eller att man måste få det till sig på många olika sätt innan man fattar. Tre olika personer måste säga samma sak till en, vid olika tillfällen, för att man sak förstå att… ja men okej, nu är det tredje personen som säger det till mig, nu kanske jag ska börja lyssna på den här vägledningen.

På frågan om det är en gud som vi kan be till, svarar en intervjuperson med att referera till bibeln. I Bergspredikan sägs det att Gud redan vet vad en människa kommer att be om. Gud vet redan vad vi behöver. Detta gör att bön blir något sekundärt, menar intervjupersonen. Bönen kan användas som en form av egenvård:

Ja bönen har en, inte bara utåt sett så, utan den har även en helande… för själen, våran EGEN själ, och bönen som sådan i ALLA sammanhang gör dig gott, för var och en… Sen att många inte tycker att… jag är inte tillräckligt religiös för att be, men i mitt fall så ber jag, inte för att bli bättre människa eller så, utan jag ber för att det ska läka MIN själ.

Teocidéproblemet
Frågan om hur det kan finnas en gud när det är så mycket elände i världen, det så kallade teodicéproblemet, den frågan är felställd, menar en informant:

Dom pratar ju om Gud, dom pratar ju om liksom ETT högsta väsen som har all… total makt över människan och allt i världen och såhär. Hur kan han vara allsmäktig och samtidigt god. Han måste antingen vara inte god eller inte allsmäktig… Medan… Utifrån mitt synsätt, om jag får uttrycka mig så förmätet, så finns det… så finns det ingen ondska i att det sker tillsynes… till synes dåliga eller onda saker. Utan det finns en orsak till att det onda sker.

Även de mest obehagliga händelser får sin förklaring på detta viset, även om det är viktigt att tänka på vem du delar dessa analyser med:

Ett stående problem är till exempel dom här utrotningslägren under tredje riken, andra världskriget. Judar, zigenare och homosexuella förföljdes och gasades ihjäl och sådär. Finns det NÅN rättvisa i världen skulle inte det ske va, tycker man ju. Det är det här teodicéproblemet. Men om reinkarnation är verkligheten, då kan man ju tänka sig att det finns en rimlig förklaring. Men det är väldigt känsligt alltså. Jag pratar aldrig om det med andra människor som inte är inne på dom här tankegångarna. För att då rasar dom flesta ut i vredesmod… Så det ska man nog undvika. Men som förklaring på teodiceproblemet, så duger det mycket väl. Jag kan inte hitta nån bättre i alla fall.

Kristna har en tendens att underordna sig Gud och förvänta sig att denne ska kunna komma och reda upp deras problem. De är också alltför fokuserad på hur de har det i detta enda livet, och förmår inte se att detta bara är en liten bit av ett mycket större panorama. Dessutom förstår de inte att individen själv bär ansvaret för sitt öde:

Alltså, om man ser det här livet som det enda, det blir så otroligt betydelsefullt… Åh, jag har det så svårt… och jaha… och man ser inte det STORA perspektivet… Att för det första så har jag gjort mig skyldig till dom här svårigheterna, och för det andra så får jag ju lösa det här på nåt sätt. Inte bli nån slags infantil idiot som faller på knä och ber att Gud ska komma och fixa allting.

Med den nya andligheten förändras bilden av gud, vad denne kan göra och inte, och därmed även de förväntningar individen kan ha om någon som ska åtgärda problem och ställa saker till rätta:

Men hela new age, tycker jag, då måste man omvärdera det här, om-det-finns-en-gud-som-ser-mig-tanken. Den är lite skum… Ja vi tycker liksom att då BORDE Gud gå in och rätta till problemen i världen. Och det är en gudsbild som fortfarande gör en åtskillnad mellan, här finns världen och någon annanstans finns Gud, och sen kan han gå in och mixtra där, om han vill, eller så låter han bli.

Två gudar
En av respondenterna menar att världens tillstånd visar på att det måste finnas en konkurrerande kraft i tillvaron: ”Men jag tror på mera än bara gud, om man säger så, alltså jag är inte liksom monoteist på det sättet att det är en gud och så är det mänskligheten, eller så.”

Världen är visserligen skapad av en sorts högre makt, eller makter, men den var inte tänkt så att säga som den nu ser ut, den var inte tänkt som… den ursprungliga som gudomliga skapelsen… I så fall hade den hade varit allt igenom god, och egentligen ett sorts perfektion egentligen… Alltså en imperfekt värld måste avspegla en imperfekt skapare, om man nu har att det är en skapare, eller tvärtom.

Änglar, etc
Även om Gud kan verka något abstrakt så finns det dock åtskilliga osynliga individer som individen kan ha en personlig relation till och vilka beskrivs som att de har mer aktiva, omhändertagande egenskaper. Exempel på detta är änglar, skyddsänglar, ”vägledare” eller andliga guider, som på ett mer direkt och avpassat vis kan sätta sig i kontakt med en människa och hjälpa och stödja henne. Det är snarare med sådana individer som vi kan få uppleva en personlig kontakt:

Nej, alltså, jag tror ju, och vet och känner, att det finns liksom andra hjälpare… Så man är omhändertagen, det är man. Och har hjälp, och kan ta emot stöd och vägledning, om man kan öppna sig för det då… Så ja det finns mycket tröst och trygghet i det att få, som liksom… som inte är en personlig gud.

En av intervjupersonerna beskriver att hon fått en ny bild av sådana änglar, jämfört med hur hon tänkte på dem när hon växte upp:

Väldigt länge så hade jag en bild av himlen som, liksom, ja, det satt några dammiga änglar. Du vet såna där gammaldags änglar, med stora vingar och kåpor, och de visste ingenting om det här livet, och dom var bara gammaldags och ja… Men det har ju förändrats helt.

Här kan även tidigare anhöriga eller vänner, som dött och nu befinner sig i den andliga dimensionen mellan två inkarnationer, ta på sig uppgiften att vägleda eller bistå oss. En intervjuperson framhåller hur det just är tidigare anhöriga som fungerar som hjälpare från den andliga sidan: ”Men jag känner igen dom från några liv. Ja så jag tror att jag vet… Att det där var nog den pappan i det där livet. Det känns så. Men det kanske finns änglar också.”
När individen ska lämna den andliga världen och inkarnera på nytt i en fysisk kropp, så assisteras hon av sympatiska och högt utvecklade individer som befinner sig på den andra sidan. Dessa liknas vid ”ett himmelskt råd”. Ibland kan dessa individer behöva motivera eller övertala personen som ska inkarnera. En av informanterna refererar till ett sådant vittnesmål hon hört:

Så nu är det dags för dig att gå ner igen. Nej jag kan väl slippa, jag vill inte nu… För det var inte kul. Men du måste ju, du har ju det här kvar att lära och så här, så de fick pallra sig ner i alla fall, fastän dom inte tyckte att det var så kul då.

Det finns även fullkomliga själar, som inte längre behöver inkarnera i den fysiska världen för sin utveckling, men som har ett intresse av att t ex undervisa oss som finns kvar här. Dessa kan ibland kommunicera via så kallade ”kanaler”, som nämns ovan. Vissa djur, t ex delfiner, kan vara långt utvecklade och fungera som en ”guide” för människor. En av intervjupersonerna har kommit i kontakt med detta:

En annan sorts terapi kan man säga som jag har gått. Jag har varit hos en sån här kanal då som vi pratade om innan. En kvinna som, ja, hon kan se tidigare liv, och hon har olika guider då, bland annat en delfin. Och ja det är jätteroligt.

Vår planet ses som en levande organism, som har föräldralika kvalitéer:

Många säger att dom tror att det är 2012, eller, att det går åt skogen, och undergång och allt det här… DET tror jag inte på. Jag tror att våran Moder Jord har resurser för att klara… Även hur vi grisar ner i miljön, förstör och… Så tror jag att det finns ändå nånting som gör att det läker.

Det existerar liv på andra planeter än vår. Individer från dessa världar besöker jorden. De har kommit längre i utvecklingen är oss och förfogar över en mer avancerad teknologi. Deras engagemang ökade efter andra världskriget, när ett land för första gången använt atombomber i krigföringen. Myndigheter i olika länder är medvetna om dessa besök, men har hittills valt att mörklägga detta för medborgarna. Dessa utomjordiska besökare visar oss stor omsorg, t ex förhindrar de att olika katastrofer ska ske eller mildrar dessas effekter. Men eventuellt är besökarnas tålamod begränsat:

Dom har ingen lust att sitta barnvakt åt oss, men vi behöver en viss hjälp ändå va… Jag tror att dom har satt oss i karantän, för vi är så himla aggressiva här. Det sägs det också. Det tror jag på, det låter faktiskt logiskt. För vi ÄR aggressiva, vi krigar och håller på va.

Det gudomliga i människan
Guds medvetande kan liknas vid summan av dessa våra högre andliga aspekter. Människan har även ”ett högre själv” eller ”ett högre jag” som samtidigt som vi är inkarnerade på i den fysiska världen befinner sig på en andlig nivå. Den finns ”i de högre lagren någonstans, och är en ljusvarelse precis som Jesus eller nån annan av dom här stora.” Detta förhållande beskrivs i en sångtext av artisten Tomas DiLeva:

Nä, jag har väl upplevt att gud är nånting väldigt stort, som man aldrig kan förstå. Så det är bara att ge upp. Det är bara att acceptera, man kan inte förstå det. Men samtidigt har ju Tomas DiLeva rätt när han… jag vet inte om du har lyssnat på honom nån gång… men han har i alla fall skrivit en låt som heter Everyone is Jesus.

Vi har alla ”en atomgnista” som överlever döden. Denna gnista har en evig existens och inkarnerar om och om igen.

Kommentarer inaktiverade för iv. Gud eller en större, ordnande instans

Filed under 22-Intervjuer 2009-2010, 26-iv-Gud eller en större ordnande instans