i. Bakgrund och relationer

Intervjuer 2009-2010
i. Bakgrund och relationer
ii. Ideologisk hemvist och praktik
iii. Öde och livslagar
iv. Gud eller en större, ordnande instans
v. Hälsa, ohälsa och vård
vi. Tro och vetande
vii. Framtidsvisioner och mål
Sammanfattning i-vii
 
”Jag hade väl tänkt nån gång, vad är meningen med livet, vet jag, men jag gav upp det, för jag hittade liksom ingenting.”
Vad intervjupersonerna berättar om sin bakgrund och uppväxt. Vad intervjupersonerna berättar om vägen fram till det andliga engagemang de har idag. Vad intervjupersonerna berättar om sina relationer då och nu.
Uppväxt
I gruppen är det två personer som växte upp i kristna hem. En av respondenterna deltog i kyrkans aktiviteter, det var naturligt när hon var barn och tonåring. Så småningom sökte hon sig vidare. Den andra respondenten växte upp i ett familj där den ena föräldern var strängt religiös:

Jag fick inte ta hem böcker ifrån skolan som var låneböcker. Utan det var bibeln som gällde helt enkelt. Och att läsa… Sen när man kom upp i 10-12-årsåldern… var det ju Bildjournalen som var det intressanta, och det fick jag ju inte läsa. Den rev ju pappa sönder totalt, alltså, fick inte läsa den… Så att när jag var fjorton år då bestämde jag att jag skulle byta alltihopa, för jag kände att jag var hopträngd, mina vyer var norlunda.

För andra har det andliga perspektivet varit helt frånvarande under uppväxten: ”Jag är ju inte uppvuxen i ett hem som har nånting med nånting att göra… Gud eller Buddha eller nånting, det har ju inte funnits nån andlighet över huvud taget”. Någon beskriver sina föräldrar som mycket öppna, också för övernaturliga fenomen och udda tankegångar:

Så det blev väldigt enkelt för mig va. Dom tvingade aldrig på mig nånting. Jag minns att dom frågade när jag var tolv, eller elva eller nåt, ja vad tror du händer efter döden? Nä, ingenting, sa jag. Svart. Jaha, sa dom bara. Och sen hörde jag dom sitta där inne och prata om sina grejor… Och min mamma hade ju en ufo-kompis där hon jobbade. Och det var ett helt gäng faktiskt som såg ett moderskepp då över stadshuset, och som jag fick höra om sen när hon kom hem och såhär… inget mer med det.

Flera av informanterna berättar om svåra uppväxterfarenheter: ”Det går inte att komma undan barndomen, och min barndom var väldigt olycklig. Av nån på nåt vis banalt skäl. Mina föräldrar var väldigt omogna, olyckliga människor”. För en respondent präglades uppväxten av den ena förälderns missbruk.
Tid av sökande
En av respondenterna började grubbla tidigt. Han menar att detta påverkades av oron i världen, det kalla kriget med atombombshot och liknande:

Alltså jag började grubbla väldigt mycket, på ett såhär väldigt oartikulerat sätt när jag var i tonåren, jag började undra helt enkelt framförallt om de stora livsfrågorna som döden och ja vad som händer egentligen med människan… Döden framför allt. Då tänkte jag inte alls i andliga eller religiösa termer eller nånting sånt, på den tiden, jag hade inte dom referensramarna överhuvudtaget. Men man vill ändå ha nåt slags svar på vad det hela går ut på, finns det nån mening, du vet. Vi hade också ganska… det här var i början av åttiotalet då, eller i mitten av åttiotalet, då var det ganska mycket det här med kalla kriget-scenariot, med atombomber och sånt där. Det här påverkade mig väldigt mycket. Det är en väldigt hemsk upptäckt när man är så pass ung att upptäcka, dels att mänskligheten inte är riktigt frisk, och dels att livet faktiskt är ändligt.

Flera beskriver att de känt sig vilsna och frustrerade i tillvaron och mått dåligt: ”Alltså jag tycker att jag var himla… helt förvirrad i det här livet, i början… I början av det HÄR livet, alltså… Det var så fullt i huvudet av annat skit, liksom. Jag var så triggad av allting hela tiden”.
”För mig har det alltid varit den här… Jorden, så, skittråkigt, jag är frustrerad, jag är deprimerad… jävla skitliv”. ”Ja, tidigare var min livssyn väldigt svart, helt enkelt. Jag var nog kroniskt deprimerad tror jag, i alla år, och väldigt, ja… Bekymrad och orolig och så”. En respondent berättar att hon funderat över frågan om livets mening tidigare i livet men då gett upp: ”Jag hade väl tänkt nån gång, vad är meningen med livet, vet jag, men jag gav upp det, för jag hittade liksom ingenting.
Flera intervjupersoner har intresserat sig för andra typer av andlighet eller religioner innan de fick det intresset de har idag. En av respondenterna intresserade sig under en period för buddhismen. När en buddhistisk lama besökte Sverige lät hon sig initieras av honom. Denne lama var ganska ilsken och klagade mycket på sina medarbetare, vilket respondenten tyckte var konstigt. Själva initieringen gjorde dock ett djupt intryck på henne. Hon kände sig verkligen sedd av denne lama och gavs också ett nytt namn som kändes välfunnet och passade henne bra. Idag är hon dock inte engagerad i buddhismen. En av respondenterna berättar om en tid i livet som han beskriver som en intensiv krissökningfas:

Det materialistiska livet hade gått in i världs ände. Den materialistiska världsåskådningen… hade gått käpprätt in i en återvändsgränd. Jag var tvungen att ompröva och komma i kontakt med något djupare i tillvaron. Jag tror jag var ganska illa ute där.

Så småningom blev det lättare och vardagen återvände, på gott och ont. Vardagen kan beskrivas som en ”dimma”:

Sen avtar ju tyvärr den här intensiteten, jag var inne i en livskris där, och sen… Förvisso får man kanske en lite förvrängt världsbild, men man ser annat kristallklart, när dimman lättar ett tag. Sen när man går in i vardagslunket så faller ju dimman på plats igen, och man somnar framför teven… Och så där. Vardagslunken går på igen, och då dimmar det igen, intensiteten minskar.

Kriser och vändpunkter
En respondent som hade utbildat sig och länge arbetat inom vården tröttnade vid en tidpunkt och omskolade sig till något helt annat: ”Jag tröttnade på det. Tröttnade på att ta hand om andra. Så, ja, jag ville göra något annat”. En intervjuperson kom till en punkt under studietiden när han behövde göra ett val: ”Jag kände att jag hade kommit till en gräns… jag kände att jag måste göra ett val mellan dom här två sidorna som jag hade i mig själv… dels den sociale, ganska ytlige personen, och en djupsinnig figur som inte riktigt kom till sin rätt på nåt sätt”. En av respondenterna berättar hur hon kämpade med sina ”demoner” när hon var i tjugoårsåldern. Hon började även fundera på hur hon skulle kunna ta sitt liv. Till sist kom en vändpunkt:

Och när man börjar få såna tankar va, att man inte vill leva längre, därför att man tycker så illa om sig själv… Och jag förstod att det var allvarligt, för jag fick mer och mer såna här tankar… Ja, undra hur man skulle kunna hitta på för sätt att göra sig av med sig själv, du vet. Och det är inte bra alltså. Och så mycket fattade jag. Det här är inte bra. Så jag… Jag vet att det var en natt som jag… Jag kunde inte sova på hela natten, för jag blev sådär, du vet… du vet som man blir, när tankarna bara surrar. Det var nog det som var krisen. Och sen fick jag en vision på morgonen där, som var väldigt vacker, och jag skrev en dikt. Och sen bara vände det va. Inte sådär pang, men att det vände så att det gick åt… så det börja liksom gå sakta utför igen, istället för att det bara var uppför, uppför, uppför. Så där kom vändpunkten.

Detta blev en betydelsefull vändpunkt i respondentens liv. Kort därefter inleddes hennes andliga intresse. Hon menar att kristen hade öppnat upp för detta: ”Och sen när jag… ja just det, det var efter det jag hittade Set sen. Och då var det precis som att då var jag liksom öppen för det va”.
Nuvarande intresse
För några har intresset för den nya andligheten vaknat i mogen ålder, när de varit mellan trettio och fyrtio, medan andra har haft intresset med sig sedan tidigt i livet. Flera av respondenterna har svårt att ange en speciell startpunkt för sitt engagemang. Några menar att detta intresse, i en eller annan form, funnits med redan i barndomen. En kreativ lärare på mellanstadiet sådde med sina filosofiska gåtor ett frö hos en av intervjupersonerna. För en av respondenterna kom intresset via en äldre släkting som delade med sig av sina nyandliga tankar när respondenten var i sena tonåren, vilket fick en avgörande betydelse. En respondent berättar om hur han i tonåren fick en fördjupad kontakt med sin bror och att de då tillsammans började att utforska det andliga området.
En präst hade öppnat kyrkans lokaler för sådant som ”frigörande andning”, vilket fick stor betydelse för en av intervjupersonerna under en svår period. Den här prästen uppfattades visserligen som ”flummig” av intervjupersonen, men han ingav förtroende. Intervjupersonen tyckte att det var spännande och på grund av detta möte övervägde hon en tid att själv utbilda sig till präst. En tidningsintervju med artisten Tomas DiLeva gjorde ett starkt intryck på en av intervjupersonerna och blev startpunkten för hennes nyandliga sökande. En av respondenterna, som vuxit upp i en kristen familj, påpekar att intresset startade med en drabbande insikt, snarare än med en förnuftsmässig övertygelse:

Det som har lett MIG framåt, det är inte bara förståelse, utan det är liksom… Det har väl varit som en drabbande insikt, kan man säga.. Ja, riktigt att det var en peng som trillade ner och plötsligt, så… Eller det är inte så dramatiskt alls som det låter nu när jag berättar det, men plötsligt så vet man en sak, som man inte har vetat förut, och jag vet inte hur jag vet det, men jag VET det. Och det är liksom en insikt som kommer, och det har jag haft många gånger, men aldrig i KYRKAN.

En av respondenterna hade upplevt språket hos en författare han stött på av en händelse som så övertygande:

Det var nånting i språket. Så där omutligt… Det var icke-självhävdande, utan det var precis som det var en matematisk ekvation på nåt sätt. För det var rätt upp och ned, men ändå rätt varmt och så… Det var precis som att öppna dörren… att hitta nyckeln… Kom in här va.

En seans med ett andligt medium anger en av intervjupersonerna som sin startpunkt. Hon hade tidigare varit i kontakt med sådana föreställningar via en nära släktning, men då mest tyckt att det verkade konstigt. Under denna seans blev dock informationen som gavs så övertygande att det inte gick att argumentera emot längre. Hon beskriver det som att hon från den stunden fick en radikalt annorlunda syn på tillvaron:

Det började med en seans… Jag hade vart på en seans tidigare, och det var ingen… dom hade inte tilltalat mig, och det var inte så att jag kände att det stämde nånting eller så. Dessutom så har jag en moster som är supermedial. Hon pratar om att hon pratar med döda, och det går döda omkring där i huset, och smäller i dörrar, och jag har tyckt att hon varit helt coco… Nä men jag satt ju och sa till mig själv, men jag hör ju, allt stämmer ju… Så det var där det började. Och när jag gick därifrån… Då var det ju som att… Ja men det var ju… Alltså det var ju som… Det var ju ett helt nytt liv. Ett HELT nytt liv.

Hon misstänker dock att detta måste ha funnits med som en beredskap ända sedan barndomen, på ett eller annat vis, bara att hon inte kan minnas det. En intervjuperson hade länge praktiserat meditation, men inte intresserat sig speciellt mycket för reinkarnation och liknande. Vad hon uppfattade som plötsliga minnesbilder av sina tidigare liv överrumplade henne dock en dag och fick henne att börja att tänka i nya banor:

Jag är en ganska sådär, vad ska man säga då… tvivlande person, eller. Jag mediterade och var mycket för tomhet och såna grejor, men reinkarnation och sånt, det var jag sådär passivt positivt inställd till. Jag tänkte att, jaja det finns säkert men whatever. Men sen började det hända grejor… Och det är ganska nytt för mig, det kommer kanske bli det, men det är mera en personlig resa just nu.

En av respondenterna gick under en period till en alternativterapeut för att få hjälp med sin fysiska hälsa. Terapeuten hade antytt att denne också hade mediala förmågor och vid det sista besöket tog intervjupersonen mod till sig och frågade om hon inte kunde säga något om respondentens tidigare liv. Detta öppnade upp nya perspektiv och fick stor betydelse för respondenten. En djup depression som ung vuxen vände med en vision, som blev inledningen till ett nyandligt sökande för en av respondenterna. För en av intervjupersonerna utvecklade sig intresset mera gradvis, via att han gick med i en kristen församling under en livskris. Han beskriver det som att det inte var några andliga ambitioner som låg bakom att han gick med i den församlingen. Så småningom kändes dock denna värld för trång. Svaren som gavs tillfredsställande honom inte längre. Han prövade då att söka sig vidare till new age/nyandlighet:

Kristendomen visste jag vad det var, de tog hand liksom om mig, jag kände mig trygg där. Sen var ju den… Jag ryms inte där, det var väl dithän det ledde liksom… Att jag måste ha en vidare tankeram, men jag var fortfarande väldigt rädd för att liksom ge mig ut i det här new-age-träsket.

Ensamhet och gemenskap
Även om flera ger uttryck åt att de känner sig udda och är rädda för att bli betraktade som ”kufar” om omgivningen fick vetskap om hur de ser på livet, så verkar många också nöjda med denna relativa avskildhet:

Ja, jag är väldigt, som idag, är jag väldigt beroende av min ensamhet. Att få bygga upp. Men sen är jag ju social person ändå. Så att jag väljer själv att vara ensam, och jag väljer att vara tillsammans med människor då. Men mitt behov /av/ att vara ensam är STORT, så jag lever ju inte tillsammans med någon människa. För att jag är medveten om att den relationen skulle aldrig fungera… jag har sån annan syn på saker och ting, som är väldigt… och jag är medveten om det… är udda. Och dom människorna finns ju inte nästgårds, utan dom får man ju söka nån annanstans. Så att jag har valt det här att vara ensam, men välja då vänner och bekanta.

Viljan att engagera sig i en typisk grupp, församling eller sekt, förefaller överlag vara svag. Det går att få uppleva gemenskap genom att då och då besöka t ex en kyrka. Någon understryker att hon är beroende av sin ensamhet. Att höra ihop med en grupp, eller ”tillbe” en viss ledare, är inte nödvändigt för henne. Likasinnade träffar man på t ex på föredrag och kurser. Det är svaga individer som lockas av att vara med i en grupp. Om individen inte har detta behov kan gemenskapen i en andlig grupp snarare upplevas som en isolering. Att kunna besöka olika grupper ger en annan sorts frihet: ”Men samtidigt säger jag såhär, det är bra att få insyn i olika för att då blir man lite friare ändå liksom. Man har inte krav på ja att tillhöra eller tillbedja nån… nej, det passar inte mig, nej”.
Flera intervjupersoner ger uttryck åt att de kan känna sig ensamma med sitt nyandliga intresse, t ex på sitt arbete: ”De jobbar ju bara med datorer, och dom är ju väldigt datafixerade. Men det kan säkert finnas såna som är lite djupa där också, men det får man ju liksom luska lite… Jag vet inte riktigt vad det kommer sig att det blir såhär, men att…”. Det kan finnas enstaka personer som respondenterna känner sig på våglängd med: ”Det är nämligen inte så många man kan prata om sånt här med. Jag har en syster som är inne på samma spår, så vi kan dela det här, och så har jag ett par vänner, men många kan man inte prata med om sådant här”.
Många känner sig tomma idag i brist på ett sådant större sammanhang som till exempel den nya andligheten erbjuder, menar en intervjuperson. Apropå något som nyligen stått att läsa om i tidningen, att många med rötter i andra länder vill bli jordfästa i sitt hemland när de dör, säger en av intervjupersonerna: ”Ja dom vill tillhöra någonting, för att dom ja känner sig tomma inom sig”. Nya perspektiv kan också göra att individens gamla bekantskapskrets byts ut. Det är ibland svårt att dela de nya intressen och insikter du fått:

Mina vänner har ju bytts ut väldigt mycket. Jag har inte så mycket kontakt med… jag har i stort sett ingen kontakt med dom, som inte… Alltså det blir omöjligt för mig att sitta och bli ifrågasatt. Det funkar ju inte för mig, jag känner mig jättebegränsad. Då vill jag ju hellre vara med dom vänner som har en förståelse, och också har det intresset. För där utvecklas ju jag i dom relationerna, det gör jag ju inte i dom andra relationerna längre, då är det färdigt.

Det är tankar som andra människor rentav kan uppleva som obehagliga:

Men andra människor tycker det är jätteläskigt och hemskt, ungefär som om dom inte gillar att åka berg-och-dal-bana. Men jag vet inte… Nä, men jag… Ja, antagligen så har jag väl hållit på med det i massor med liv, inte vet jag.

Utanförskap
Flera av respondenterna berättar också om en rädsla för att bli betraktad som konstig:

Sen tror jag att nästan alla människor, som man pratar… man säger inte det, men alla, som jag har känt nästan, som jag kommit nära inpå livet, har ju haft väldigt många såna här upplevelser som man kallar ockulta… Allt från sanndrömmar till telepati, eller att oförklarliga saker bara händer… Mycket saker när nån har dött och… Jag har varit med om ganska mycket, men även andra, jag känner väldigt många, fast man liksom inte pratar om det… Det gör inte jag heller när jag träffar nån, för att man är rädd för att man ska bli sedd som sån här flumpelle.

Att deltagarna utlovats anonymitet har ibland varit avgörande för att vilja ställa upp på en intervju:

Och det hör till saken också att du utlovar anonymitet. Det kan också vara av betydelse, för det här är kanske inte nånting som jag vill gå ut offentligt med. Jag kanske inte vill komma till en arbetsplats och söka jobb inom min yrkeskategori… Och bli igenkänd som den där personen som har dom där konstiga uppfattningarna. För jag vet att det här ÄR konstiga uppfattningar. Och jag vill inte… Jag vet att det finns en massa fördomar och… på grund av okunskap… på grund av att man inte är insatt i det här… på grund av att det finns väldigt lite information om det här, så är det nånting väldigt konstigt.

En respondent berättar att hennes familj och släkt tycker att hon är ”knäpp”, men att de menar det på ett uppskattande vis:

Jo, men att dom tycker ju att jag är… Dom säger ju, du är ju lite knäpp [Jag: Vilka säger det] Det säger mina syskon, och mina barn och… Nej men F, min dotter då, hon sa ju det att… Du är ju lite knäpp. Men så ska du väl inte säga. Jo men jag tycket det är bra. Men folk, jag skakar ju om dom också då lite, när jag pratar så här. Men man kan ju inte prata hur som helst, utan man får ju väga orden lite vem man pratar med.

En respondent menar att många människor har erfarenheter av det ockulta, telepati, UFO:s och liknande, men att de inte gärna talar om detta av rädsla för att bli betraktade som konstiga:

Det finns ett väldigt intresse, men det är ingenting människor skyltar med. När dom kommer till jobbet så talar dom absolut inte om det. Sällan i alla fall, för andra. Därför att till exempel UFO är ju jätte… det är såhär, du vet det finns det här… öh, är du nåt jävla ufo eller… det har blivit ett skällsord det också.

En av respondenterna berättar att hennes vuxne son brukar säga ifrån, att han inte vill höra om respondentens intresse: ”Min yngste son brukar alltid säga såhär, ja jag har inte tid att vara i din värld, jag får ta det nån annan gång i livet /skratt/”.
Kärleksförhållanden och separationer
En av respondenterna lever med en partner som delar hans livssyn, vilket han värdesätter. Han menar att det hade varit svårt ha en relation med någon som han inte kunde dela detta intresse med:

Jag har ju turen att leva tillsammans… Eller turen, jag har ju valt kan säga… eller… Jag lever tillsammans med en kvinna som delar mina intressen… Ja, och det har jag väldigt svårt att tänka mig hur det vore annars, om vi inte delade det. Det hade nog inte… inte gått.

En annan av intervjupersonerna håller på att separera från sin fru och är tveksam till om han kommer att ge sig in i en ny relation. Han säger att varje individ har både manligt och kvinnligt inom sig och att det finns vissa möjligheter att ”polarisera med sitt inre” även om detta ännu inte kan tillfredsställa alla behov:

Med tanke på vad jag pratar om också… att det ultimata vore väl om man var trygg i sig själv och nöjd med sig själv, och kunde polarisera med sitt inre, så att man också var en helhet som inte kanske hade så himla stort behov av att hitta… någon yttre, eller vad man ska säga… Det kanske ändå vore ett ideal, på sitt sätt. Men jag har väl svårt att se att jag skulle kunna uppfylla det. Man vill ju också dela saker och ting med en annan, man vill göra saker tillsammans.

En annan man uppger att han varit gift flera gånger:

Vi lever i de olyckliga äktenskapens zon… Och jag försöker leva upp till det /skratt/. Eftersom människans horisont vidgas nu så är det fler saker idag som förmår intressera oss än bara den där omsorgen om avkomman och ja brödet för dagen och så vidare, som var tidigare generationers klister, så att säga.

Flera av respondenterna berättar om hur de, då de kommit till en punkt när de upplevt att de behövde få vara fria att förverkliga sig själva eller ha utrymme för sina intressen för andlighet och/eller personlig utveckling, tagit initiativet till att bryta upp från sina äktenskap eller kärleksrelationer. För en respondent skedde detta kort efter att hon börjat att meditera:

Ja, sen så skilde jag mig från min man, för han… Ja, det var väl inget sånt där jättelyckat förhållande. Och efter det så har jag ju fått frihet att utvecklas… [Jag: Hur länge sen var det då ni?] Ja, det är tolv år sen, nånting sånt. [Jag: Det var nästan i samma veva som du…?] Ja precis, jo på nåt sätt hänger det ihop, för att när jag började meditera på ett, vad ska jag säga, regelbundet sätt, det var ju… Och några månader senare så insåg jag att jag måste skilja mig  /skratt/. Så det hade ett väldigt starkt samband på nåt vis. Att ja se sanningen i livet på nåt sätt. [Jag: Var det som att det hjälpte dig… att se klarare, eller?] Ja, precis. Det hjälpte mig att se klarare, och det hjälpte mig att ja få mod på nåt sätt och ta steget. Så, ja… Och sen har jag fortsatt i alla år att meditera. Så det har ju betytt väldigt mycket faktiskt.

En annan respondent beskriver flera separationer där hennes andliga engagemang spelat en roll:

För jag kände att jag måste vidare i det här, för det här är ändå det som är min passion. Och min dåvarande man var inte inne på den våglängden liksom, så att jag kände… Vi är fortfarande vänner, vi blev ju aldrig ovänner va, utan det var mer en sån där… man glider ifrån varandra… Jag kände att jag måste utvecklas. Och är man i en relation där det alltid är kompromisser och sådär va… Och han stördes liksom av mina dom här intressena mer och mer, och det var inte bra och sådär va.

Förädraskap
Att bli förälder beskrivs som en stor utmaning. De personliga svårigheter individen kanske har kommer då i ett annat ljus. En respondent beskriver att det var först när hon blev förälder som hon insåg hur svårt hon själv hade haft det när hon var liten:

Så fick jag mitt första barn. Då var jag 27 år. Och det väckte ju en oerhörd ångest i mig, att jag skulle utsätta henne för samma som jag själv blev utsatt för. Det var väl först då som jag riktigt förstod hur svårt det var när jag var barn. Så jag blev ju liksom en ganska ängslig mamma då till henne. Sen så fick jag två barn till och då gick det bättre av någon anledning, jag vet inte varför.

En annan kvinna fick sitt första barn i fyrtioårsåldern och berättar att hon då ”kallat” på sitt barn: ”Alltså, ja men vill du komma, så är du välkommen nu, jag klarar det här nu”. En man beskriver sina barns tillkomst som ”ett mirakel” (p5). En man uppger att han inte är så intresserad av att bli förälder. En kvinna berättar att hon har en intuitiv känsla av att ha levt många gånger tidigare och att hon då fått uppleva att vara förälder:

Tyvärr minns jag ju inte… Det kanske är bra, att man inte minns sina tidigare liv. Men jag har alltså en intuitiv känsla av att jag har levt många gånger, och sådär, och jag bekymrar mig inte över såna saker som att jag inte fått barn, och såna saker som många kvinnor tycker är katastrof. Därför att det känner jag… Det har jag säkert gått igenom massor med gånger, jag kan lika gärna liksom slippa den här gången, och göra andra saker istället va. Jag ser det STÖRRE.

En kvinna säger att hon fått mycket stöd och många kloka råd av sina barn genom åren:

Så vad jag förstår så är ju ungdomar idag… dom har ju gått genom mer än vad jag har gjort då. Och där har jag ju känt ett stöd av mina barn, om jag liksom haft kanske bekymmer med någon relation, eller kollega, eller nåt sånt, jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det, då kan jag fråga dom, och så har dom såhär väldigt enkla svar. Och det har jag kunnat göra liksom ända sen dom var ganska små.

Återseenden från tidigare liv
Personer som vi har nära relationer till är ofta sådana som vi har känt i ett eller flera tidigare liv. Detta kan beskrivas som att individen ingår i en sorts ”storfamilj” vars medlemmar följs åt liv efter liv. I själva verket är det relativt sällan vi träffar en person för första gången. En kärleksrelation kan på så vis få en fortsättning, liksom konflikter kan redas ut på sikt. Med tiden får individen ett avsevärt erfarenhetsmaterial:

I och med att lagen om sådd och skörd innebär att det jag gör mot en person, det behöver jag ju skörda igen, så att säga. Så det blir ju med nödvändighet så att man… att det fyller en funktion att man inkarnerar samtidigt och tillsammans igen, för att kvittera dom här skördebalanserna då som uppstår.

”Men jag tror att man reser, eller man lever, olika liv… är jag ganska säker på… och att man är med samma människor, fast i olika konstellationer”. Att vi återser varandra fungerar ungefär som med en radiosändare och en mottagare. Vi dras på så vis tillbaka till speciella platser, grupper och specifika individer som vi har en anknytning till. I ett tidigare liv kan vi ha kommit överens om att återses i nästkommande liv för att till exempel bilda familj: ”Men min man var också… Vi hade också flera tidigare existenser tillsammans. Så det hade vi väl då bestämt att vi skulle leva ihop och få de här fyra barnen då”. Att individerna återses i ett nytt liv kan alltså bero på ouppklarade konflikter eller att de har något att återgälda till den andra personen. Även om det är svåra relationsproblem som på detta viset ska få en lösning så har det djupast sett med kärlek att göra att människor träffas igen:

Alltså man låter sig födas, det är en kärlekshandling, och det gör man för att, i det här fallet, därför att jag hade något att sona gentemot min far i ett annat liv… Och så har det ju varit med… Ja det är väl framför allt min far som var viktig. Min mamma och jag hade väl inte så mycket tidigare ihop.

Rollbyten mellan liven
Vilken relation människor har till varandra kan skifta mellan liven. Intervjupersonerna berättar om många olika erfarenheter av detta. (Intervjupersonens nuvarande position till den som omtalas är satt inom parentes.)
Pappa var liten pojke då (Dotter):

Det är en liten drastisk historia, eller otrolig historia, men vi levde som nån sorts nomader i nåt ökenlandskap, och där var man beroende av att kunna navigera efter stjärnorna för att hitta fram till vattenhål och oaser och så där, och jag var då, då var jag en MAN, en av dom som kunde navigera så att säga, så jag var väl liksom hyfsat högt uppe i rangen där, och ja ledde den här nomadstammen mellan vattenhålen. Då var min far en liten pojke, och vid något tillfälle när man bröt upp från nån lägerplats och gick vidare, så förlorades, då försvann den här pojken, eller blev efter på nåt sätt. Och då var det jag som skulle liksom försöka hitta honom då och ta med honom, han skulle ju dö naturligtvis, för han skulle ju inte klara sig själv i öknen. Och så, jag gav mig ut, på väg tillbaka för att se om jag kunde hitta honom, och jo jag hittade honom, men han var väldigt medtagen, och han hade druckit sin egen urin, och han var, ja i väldigt dåligt skick helt enkelt, så jag barmhärtighetsmördade honom, dödade honom, för att han inte skulle klara sig då. Och ja och sen så gick jag tillbaka till stammen och berättade detta, och då blev jag utstött ur stammen, och fick alltid gå sist. /…/ Och så för att sona detta så lät jag mig födas till min far då.

Dotter har varit intervjupersonens syster (Mor):

Lite är det nog så att man föds liksom i en grupp, och man följs åt då och stöttar varandra liksom, som den här indianen sa bland annat, att jag hade varit syster med min dotter då en gång i tiden. Och det kanske är så.

Pappa varit son och partner (Dotter): ”Jag hade ju aldrig nåt liksom incestuöst med honom, det skulle man ju kunna tänka då. Genom att vi har varit såhär partners och så. Eller att han var min son och så”. En kvinna berättar att hon hade mycket ångest inför och efter att hon fött sitt första barn, om hon skulle klara av att ta hand om barnet. Efter att ha insett att denna dotter faktiskt varit hennes egen mor i ett tidigare liv, en kapabel kvinna med speciella gåvor, kände sig intervjupersonen dock tryggare i sin modersroll:

Men det är kanske lite att jag ser henne lite mer som stark nu. Hon är ju ett litet barn. Små barn är sköra, liksom. Men jag tänker den här intuitionen som jag hade, att, oj, hon är en stark själ, det är ingen fara, den stämmer nog. Jag har liksom lite mer kött på benen… Hon håller på att lära in liksom… allting. Hon är ju intresserad av grejor. Alltså, den materiella världen. [Jag: Men det kommer inte mellan er, på nåt vis, att du tänker… Det där är min mamma] Nä, det… gör det det. Få se nu. Nej enda gången när jag känt såhär, oj oj oj, det är när hon gör såhär lite massage på mig på ryggen såhär. För då känner jag, gud vilken healer hon är. Det här känner jag igen.
Att det är liv där jag har en mamma som är jätte… Jag vet inte om hon är upplyst, men hon är väldigt sådär fri eller positiv. Lite sådär stark och tycker att allt är väl och sådär. Hon har varit min mamma två gånger, den här personen. Och båda dom liven så återkommer det här fenomenet. Det är också min dotter. Så det där som hände mig under graviditeten, att jag tyckte att det ordnar sig, jag behöver inte läsa några böcker, det är klart att jag kan föda, va. Alltså den grejen liksom återkommer från när hon var min mamma.

Dotter varit lillasyster (Mor):
Och N har jag levt med i nåt tjusigt kvarter i Paris, och hon har varit min lillasyster. Och hon tyckte om att vara i min vård, så hon valde att komma hit som min dotter /skratt/.
Tvillingsjälen
En ”tvillingsjäl” eller ”bästis” är en person som individen träffar gång på gång över långa tidsrymder, kanske i all evighet. Dessa relationer utmärks av stark intensitet och en känsla av samhörighet, även om det inte alltid är friktionsfritt. När det är behagligt kan det beskrivas som en ”komma-hem-kärlek”. Så kallat medberoende kan förklaras på detta vis, nämligen att det är en individ som personen är extra nära knuten till. John Lennon och Yoko Ono är ett exempel på denna typ av relation. ”Men sen är det svårt med sån tvillingsjäl-relation, så man säga, det är svårt. Alltså man är… Om det är svårt nog med en vanlig relation. Men tänk om man har mönster från trettio liv tillsammans, vad mycket mönster… Den mörka sidan blir så mörk med tvillingsjälen, och den ljusa sidan blir så ljus”. En platonisk, aldrig förverkligad kärleksrelation på distans med någon kan också ha denna grund. Personerna känner till varandra, men omständigheterna gör att de inte kan vara tillsammans i detta livet. Dock finns en stark samhörighetskänsla. De gånger du inte är inkarnerad samtidigt som denna person som du står särskilt nära, kan den andre fungera som skyddsängel eller på annat sätt stå i telepatisk kontakt. ”Jag har en bästis här, och han eller hon, finns här i jordelivet och så finns inte jag med alla gånger, men varannan gång brukar det vara så att man är med samtidigt…”.
Denna slags relation påverkar vardagen, men kan vara svår att kommunicera om eller få förståelse för. En respondent hade hälsat på en annan förälder på dagis, som frågat: ”Hur mår du?” och på det svarat: ”Ja det är lite jobbigt den här telepatiska kontakten med min tvillingsjäl. Han mår inget bra”. Den andre hade svarat, ”Ja, jag vet hur det är” och så hade de kunnat skratta åt detta tillsammans.
Möten som metaforer
En av respondenterna mötte en person som gav henne ett betydelsefullt råd: ”Sen var det som den här relationen bara… Så. Det var därför jag träffade honom, det förstod jag. För när han hade sagt dom här orden så hände det nånting. Så att jag träffade honom bara för att han skulle säga det, det insåg jag”. En annan respondent hade nyligen mött en för henne främmande person som gjort ett starkt intryck. Mötet kändes avgörande och ödesdigert. Eventuellt var denna person heller ingen verklig människa utan ett budskap som tog formen av en människa:

Och det är lite som det här med att, ja, men det kan finnas metaforer liksom. Saker kanske kommer till en för att man behöver väcka upp saker, för att jobba med. Så egentligen kanske han inte… han kanske inte FINNS… han kanske bara kom där för mig, för att jag skulle få upp nånting till mitt medvetande.

Kommentarer inaktiverade för i. Bakgrund och relationer

Filed under 22-Intervjuer 2009-2010, 23-i-Bakgrund och relationer