iii. Öde och livslagar

Intervjuer 2009-2010
i. Bakgrund och relationer
ii. Ideologisk hemvist och praktik
iii. Öde och livslagar
iv. Gud eller en större, ordnande instans
v. Hälsa, ohälsa och vård
vi. Tro och vetande
vii. Framtidsvisioner och mål
Sammanfattning i-vii
 
”Ska det finnas nån jävla rättvisa i universum så måste det förhålla sig som med karma… och om karma ska kunna fungera så måste det finnas reinkarnation också.”
Vad intervjupersonerna säger om hur tillvaron fungerar och varför livet blir som det blir.
Reinkarnation
Döden är inte slutet. Vi lever för evigt. Reinkarnationstanken handlar om att människan kommer tillbaka till den fysiska världen gång på gång. Denna tanke är känd från t ex hinduismen. Till skillnad mot vissa andra modeller för återfödelse så är den nyandliga reinkarnationsläran en mycket ”positiv” sådan, som garanterar individen oavbruten utveckling. Denna lära uppfattas som mer sofistikerad eller konsekvent jämförd med andra varianter. Människan har en gång varit djur, men det är inte möjligt för henne att nu återfödas i en djurkropp: ”Nej det finns ju dom buddhistiska, och i synnerhet de hinduistiska, de inkarnerar lite hur som helst. Du blir en myra eller ett grässtrå eller ett träd eller vad fan som helst”. ”Man är människa hela tiden, för liksom djur har man varit en annan gång, det är passerat”. ”Den här hoppteorin… att man kan bli vad som helst, när som helst liksom”. ”Nä i buddhismen och hinduismen, att man… gör man inte rätt så återföds man, så får man backning liksom… kanske återföds som fluga eller nånting”.
Det är en skillnad mellan själavandring och reinkarnation:

Som jag har lärt mig det så den gamla indiska själavandringen, då gick man fram och tillbaka, mellan allt möjligt, kunde bli en myra i ena, och en elefant i nästa, och lite sådär… Ja men, och då är det mera själavandring. Reinkarnationstanken där jag har varit i kontakt med den där vill man mera se den här progressionen.

Individen återföds i en ny mänsklig kropp och kommer då att ha med sig alla de egenskaper och talanger som hon hade i sitt föregående liv. Hon har alla tidigare erfarenheter till godo och det nya livet kommer att färgas av det förflutna. Hur lång tid som förflyter mellan inkarnationerna har respondenterna olika bud på, från några år till flera hundra år. Likaså om det är så att individen växlar kön mellan liven, behåller samma kön, eller om detta kan variera. Reinkarnationstanken är också förenlig med en allmän övertygelse om att allt hänger samman och är oförstörbart:

Vi kan inte dö helt enkelt, vi kan bara ändra form. Och att allt liv hänger ihop. Att det finns liksom en enhets… Ja, vi säger så här då. Om vi tänker oss ett hologram, alltså, att allting liksom hör ihop med allting annat. Du vet, om man har sönder ett hologram så kan man titta i en liten bit… så har man ändå all informationen i den lilla biten, från hela bilden. Ungefär så ser jag.

Kanske återföds individen i annan kultur eller i ett annat land. De bestämmande faktorerna är vilken nivå av förfining som individen uppnått i sina tidigare liv, vad hon har kvar att lära, samt vilken omgivning eller vilket öde som bäst kan tillgodose detta.
Den nya andligheten beskriver en andens evolution emot fullkomning. Dock gör vi inte samma erfarenheter samtidigt. En del har kommit längre, medan andra ännu inte har kommit så långt i sin utveckling. Detta medför att det finns en naturlig hierarki mellan människor. Detta förhållande kan beskrivas som att det finns ”yngre” respektive ”äldre” själar. Ett barn som föds kan, i andligt hänseende, vara äldre än sina föräldrar. En intervjuperson beskriver hur hon mycket tydligt kunnat ana att detta skulle vara fallet med ett av sina barnbarn: ”Det är en gammal själ och mycket speciell”. Även kulturer och folkgrupper befinner sig på olika nivåer i denna själsliga evolution. Ett folk som är inblandat i många krig, eller ett samhälle med lägre grad av rättssäkerhet eller jämlikhet, är inte lika långt kommet som de vilka är mer fredliga.
En vanlig invändning emot reinkarnationstanken är att det verkar så osannolikt att man skulle kunna komma tillbaka i en ny kropp. Mot detta går det att ställa erfarenheter av det vanliga livets mirakler:

Fast å andra sidan har man sett tillblivelsen av en människa. Nu har jag två egna barn, som är vuxna nu, men bara människoblivandet i sig är ju så jävla egendomligt alltså. Varför skulle man inte kunna födas fler gånger. En gång är ju egendomligt nog va?

Byta kön, eller samma kön
En respondent refererar till vad de ”esoteriska lärorna” eller ”traditionerna” säger i frågan: ”Och där sägs det ibland att man som personlighet då föds egentligen lika mycket som man och lika mycket som kvinna. Och inte nödvändigtvis så att man föds vartannat liv som det ena och det andra”. ”Och sen om man är man eller kvinna, det är inte så, det behöver inte vara så för varje inkarnation, utan det kan vara att det hoppar eller, ja ena gången är man kvinna, den andra gången är man man”. Manligt och kvinnligt beskrivs som ”arketypiska principer”:

Att människan ändå är en enhet i sig själv och att faktiskt uppdelningen på manligt och kvinnligt i dom aspekter vi har idag att det är ett resultat av ett fall, en splittring av det ursprungliga tillståndet. Men att det ändå finns nån form av kosmiska principer som är manligt och kvinnligt på ett annat plan och att där kanske på nåt sätt finns kvar. Men att man skulle vara människa, alltså så som vi är biologiskt man och kvinna till exempel, det ser jag som att det bara är en tillfällig… ett resultat av ett ofullkomligt tillstånd så att säga. För det fullkomliga är mera den här klassiska myten att man är androgyn… eller förlåt, få se här nu… hermafrodit, alltså att man är man-kvinna.

En av intervjupersonerna refererar till två kanaliserade andar, som har lite olika syn på detta. Medan Ambres menar att individen har serier av liv som antingen man eller kvinna, så hävdar Set att allt pågår samtidigt:

Ambres säger såhär… Vänta nu… Han sa att man håller sig till… till exempel om man väljer att bli man… så blir man man alla liv tills man vänder och sen blir kvinna. Sen finns det olika bud… Så har vi Set, som säger då att, nä men det är olika, så… Och egentligen lever vi alla liv samtidigt. Varför skulle vi behöva tänka linjärt över huvud taget då va. Om du tänker dig… bara en bild såhär… själv i mitten, och så har du olika rum… olika liksom rum runt såhär, som själen går in i, är olika liv.

Karma
Det finns lagar på områden där vi normalt inte tänker oss att det finns lagar. Vi är bekanta med de fysiska och biologiska lagarna, men inte sådana lagar som garanterar en övergripande rättvisa och liknande. Samhället har ett juridiskt system för sådant, men liknande lagar existerar även i tillvaron i stort. Allt som människan gör får konsekvenser. Ibland är det bara så komplext att vi inte förstår eller ser dessa samband. Karmalagen finns omtalad i bibeln som ”lagen om sådd och skörd”. Dock har andra uttalanden om reinkarnation redigerats bort ur bibeln, vilket gör det svårt att förstå vad som egentligen menas. Det finns människor som till synes sår och sår, utan att få något tillbaka, eller skördar mycket elände utan att det går att se någon orsak till detta. Karmatanken behövs för att förklara sådant.
Kyrkans syn på Guds nåd underkänns: ”Jo den är mer poetisk va, och betydligt enklare. Det är inte så arbetssamt”. Det är först när vi har lärt oss att konsekvenserna av ett felaktigt handlingssätt och avstår från att upprepa det som vi kan få uppleva något som påminner om ”syndernas förlåtelse”: ”Det är den enda nåd som överhuvudtaget finns det är när vi genom utveckling har kommit så långt att vi inte längre förmår göra om samma handling som utlöste den där karman. Då är vi beskyddade. DET är den verkliga nåden”.
Samtidigt är karmalagen mekanisk i någon mening. Den är en naturlag, samtidigt som den är behovsanpassad. Om vi gör fel så kan dock konsekvenserna av våra handlingar bli mycket smärtsamma. Här kan karmalagen liknas vid en ”gammaltestamentlig” lag:

Alltså det kommer till en viss gräns, och tyvärr är det då så att säga karmalagen som rycker in… det är ju den här gammaltestamentliga lagen som rycker in… att om man går för långt ner i den riktningen, ja då kommer det också så att säga en dom… och det är för att förhindra att det går … ja det är ungefär som en förälder som när ett barn gör FÖR mycket då måste han till slut liksom säga till, eller hon, liksom säga till på skarpen.

”Karma då, alltså lagen om orsak och verkan. Har vi inte den så kan man ju inte begripa nånting va”. Vi kan inte undgå att göra erfarenheter och att därmed utvecklas. ”Vi kan inte undgå att utvecklas i och med att vi finns till. Vi gör ju erfarenheter varje dag, av olika slag, och det här ackumuleras på olika sätt i oss”. ”Det du sår det får du skörda. Om du inte gör det i det här livet så vad heter det så blir det ju i nästa liv.”
Karmalagen handlar inte bara om vad individen gör eller inte gör. I lika hög grad är tankarna ödesskapande. Det man tänker och känner stannar inte på insidan, utan kommer att få en effekt på världen utanför. Detta medför också ett stort ansvar: ”Alla tankar man tänker, alla ord man säger och alla handlingar man gör, ALLT det är energi som liksom rör sig runt i världsalltet. Och väldigt mycket negativa tankar och onda tankar, precis som onda handlingar, dom GÖR skada”. Individen söker sig till situationer och relationer där hon kan få arbeta på det hon behöver arbeta på:

Om jag bara tänker fritt så… så kan det ju vara att man vet med sig att man har en viss problematik, och att man vill bryta det mönstret eller problematiken, så sätter man sig i en situation där man vet att man kan lösa upp det… Om man vet med sig att man hamnar i underläge med en människa till exempel, ja då går man in och tar reda på varför hamnar jag i underläge. Det kanske handlar om egenvärde. Man behöver börja älska sig själv. Och när du har gjort det så träffar du inte dom männen eller kvinnorna längre, för att det är färdigt, det är förbi, det är passerat. Du behöver inte lära dig längre.

Och så synkroncitet… Jätteviktigt… För det är då du får feedback. När du får en bra dag, när det är mycket synkronicitet va… Många såna här sammanträffanden… Wow, jag träffade precis rätt personer… det klickade ju där… Då får du feedback att du är på rätt väg. Men sen när det går på tok, då får du feedback, att nä men nu är du lite vilse liksom, och nu måste du försöka fokusera. För att det är ju mycket som händer i liv, och det är ju inte alltid det går så himla bra alla dagar va.

Eget ansvar
En av intervjupersonerna berättar om ett reinkarnationsminne, där en man utsatt henne för svåra övergrepp. I detta livet har hon återsett denna person och det har varit en komplicerad relation. Dock vill hon invända emot att hon skulle ha varit ett offer den gången: ”Och så möter jag den här killen i det här livet, och det var HAN liksom. Undrar på att det blev galet [Jag: Han som utsatte dig för] Han utsatte mig inte. Vi utsatte varann”. Flera intervjupersoner refererar till den kristna föreställningen om Jesu ställföreträdande lidande på korset. Detta omnämns som ”kristendomens största villfarelse”. Det bygger på en bild av Gud som primitiv och hämnande, menar en respondent, och där förståelsen för sådant som karma och reinkarnation saknas:

Är Gud så jävla primitiv, så att han måste blidkas… Gud som ett primitivt och hämnande väsen. Ska det finnas nån jävla rättvisa i universum så måste det förhålla sig som med karma… och om karma ska kunna fungera så måste det finnas reinkarnation också.

Synsättet att någon kan vara offer, medan någon annan är förövare, är missvisande. Vi lider alla av en brist på erfarenhet som länkar oss samman:

Den här synen som vi har i samhället, att det finns en förövare och ett offer, den är också felaktig. För båda lider lika mycket. Och det är väldigt provocerande, alltså i det, för här finns det ju för i det här samhället vill ju alla ha syndabockar och alla vill tycka synd om offret och sådär. Och det skulle ju vara väldigt svårt att säga till ett våldtäktsoffer till exempel, men jag är övertygad om att det är så.

En av intervjupersonerna beskriver denna princip kärnfullt, men tillägger att detta kan uppfattas som väl hårt: ”Att man lider för man har inte dom redskapen som gör att man INTE lider. Och det låter ju väldigt hårt.” ”Ja man kan ju tycka att det är grymt att man slår sig när man ramlar.” ”Utifrån mitt synsätt, om jag får uttrycka mig så förmätet, så finns det… så finns det ingen ondska i att det sker tillsynes… till synes dåliga eller onda saker. Utan det finns en orsak till att det onda sker.”
Grova felhandlingar, och deras kraftigare återverkningar, kommer också att ge individen en forcerad utveckling: ”Om jag gör nåt riktigt dumt då forcerar jag min utveckling, eftersom konsekvenserna blir så väldigt starka.”
Vi planerar själva vår inkarnation
Individen planerar eller åtminstone godkänner själv hur livet kommer att gestalta sig, vilka erfarenheter hon eller han ska att få göra. På tröskeln till en ny inkarnation är individen helt införstådd med hur livet kommer att bli. Detta liknas vid att hon då, med en vuxens perspektiv, gör upp en plan:

Och innan man kommer in i… ja eller innan man låter sig födas, eller nånstans, så har man gjort upp en plan vad som ska hända, vad man ska lära sig. Jordelivet är en läroplats helt enkelt för alla människor. Och då har man väl gjort nån sorts plan… också vilka man ska leva tillsammans med, och ja.

Detta fordrar en avancerad planering: ”Föräldrarna, och syskon, och ens barn. Och när man börjar tänka på det så blir det ju helt makalöst komplicerat. Om man börjar tänka efter. Att det är så för alla människor, och hur kan det hänga ihop.

Ibland går det att välja mellan att få ett hårdare eller lättare liv, men individen väljer kanske ändå ett liv med större svårigheter. Eventuellt för att försöka åtgärda ”ett mönster” som präglat tidigare inkarnationer:

Det är det stora målet att komma så långt som möjligt. Kommer man inte ända fram i det här livet, så får man fortsätta i nästa liv… Ja, alltså det kan väl vara att man… om jag bara tänker fritt så… så kan det ju vara att man vet med sig att man har en viss problematik, och att man vill bryta det mönstret eller problematiken, så sätter man sig i en situation där man vet att man kan lösa upp det.

Det är alltså inte bara så att varje person får uppleva just det hon eller han behöver få erfara, utan vi väljer det själva:

Som många säger, å vad livet är svårt. Men du väljer det själv egentligen. Det finns svart och vitt, och det finns möjligheter, egentligen, bara det att du kan inte se det just nu för att du stirrar blint på problemet… Som många säger att, ja, jag har levt i fattigdom och misär, och jag hittar fel partner jämt och ständigt, och ekonomi och allt det här. Men det väljer du, även styr du det här. Så du har en möjlighet innan du kommer, att hamna hos en familj som passar dig just nu.

Vi har ju möjligheter även där att styra till att komma till en annan plats, även om vi säger såhär, att vi, ja nu är jag trött på att vara den fattige ständigt i alla tider. Nu kanske jag vill komma till nån familj där det finns gott om pengar, och att jag får studera, och så vidare. Men det är inte säkert att det blir den biten ändå, för att när du sitter där och ser igenom, så finns det alltid nåt lag eller hur ska man uttrycka det, nån annan som är med och talar om, att så här och så här levde du förra livet, och du måste ju fortsätta att testa dig själv, för att bli bättre, eller få mera kunskap eller vad det nu kan vara.

Även medfödda handikapp och begränsningar får på detta viset en förklaring:

Det är ju många som säger det att man liksom bestämmer själv då… Nu kör jag ett varv då med nån viss, nåt man ska jobba med… Och som till exempel dom här som föds och är rullstolsburna till exempel, att dom då liksom har bestämt, att nu ska jag ta den matchen, för då kommer dom ju genom nästa liv som helt nya människor… Men det är ju en rätt tuff match då.

En respondent säger om de likheter han finner hos sig själv och sina föräldrar: ”Men det är inte deras egenskaper jag har ärvt… Det är mina egna… Men då passar det väldigt bra in på deras gemensamma uppsättning, psykiska genuppsättning, eller vad man ska kalla det.”
Som förälder går det också att tänka att barnen har valt en själv till förälder. De har alltså varit fullt införstådda med ens svagheter och styrkor.
Före och efter livet
I början av graviditeten kan själen göra sporadiska besök inne i moderns kropp: ”Hon kom väl fram till det, att själen liksom var inne och vände lite ibland de första sex månaderna, men sen jag tror det var från sjunde månaden, då liksom stannade själen där då, i bebisen då, för då började det bli dags då.” Efter att vi dör behöver vi konfronteras med vad som gått bra och dålig under livet. En respondent uppfattar att hennes far, som nyligen gått bort, hade det besvärligt vid övergången:

Så att det tar ju ett tag då innan man har liksom kommit igenom livet där uppe, sen när man har kommit dit upp. Så ju trassligare liv, eller… du har gjort det liksom, desto längre tid tar det ju att gå igenom det här och summera upp, och förstå, och lära sig, vad det var som gick snett och såhär. Så han hade det ganska jobbigt ett tag, vad jag kunde förstå.

Livet som en skola
I intervjumaterialet finns många metaforer för livet. Detta kan liknas vid ”en skola” eller ”en testplats”. Livet är en ”en erfarenhetsväg”, ”en pedagogisk process”, ”en stor teater” och ”en sandlåda”.

Alltså jag ser hela den här jorden som en slags skola, en stor teater. Och om ingen egentligen dör, utan om alla är så att säga eviga, unika, identitetsperspektiv, från olika håll i universum, och din kropp dör, men du fortsätter /nån/ annanstans, då liksom blir ju inte döden lika allvarlig och stor. Jag kan liksom inte se den som jag gjorde en gång i tiden va, när jag var ung… att ja, döden, då är det bara svart och så är man borta. Så kan ju inte jag se det nu.

Allt vi upplever är riktat emot oss personligen. Vi kan lära av alla våra erfarenheter. Även sådant som drabbar personer i vår omgivning är samtidigt på ett intrikat vis sammanflätat med vårt eget öde och är en del av det som är meningen att vi ska få uppleva. En av respondenterna reflekterar över att hon har haft många vänner och anhöriga som dött:

Visst har jag funderat många gånger, varför har jag så många som dör. För att det är alltid någon som dör… Åtminstone en, två, tre stycken om året. Så att även om det inte är riktigt tighta vänner, men ändå, det berör. Så att… Visst har jag funderat över det många gånger, men sen så säger jag såhär, jo men det är ju för att jag måste prövas, för att se saker och ting, och kunna jobba på det.

Individen ska under loppet av många inkarnationer hinna skaffa sig ett komplett erfarenhetsmaterial. Detta kan liknas vid ”en tårta” som på sikt behöver ätas upp. Inför en ny inkarnation kan individen besluta sig för en viss ”tårtbit”, för att sedan ha just denna erfarenhetsmängd avklarad:

Som hon indianen berättade, att det är som en tårtkaka, kan man säga… Och så kanske man då i ett liv bestämmer sig, nu tar jag DEN tårtbiten, och lär mig då, om avundsjuka eller nåt sånt här då. Och sen liksom när man har lärt sig första varvet, så blir det ju i ett annat liv så plockar man lite till, och får större och större del av tårtbiten. Men sen har man ju en massa tårtbitar kvar, så man har ju ganska många liv att ta sig genom då, innan man har lärt sig allt.

Sådant vi inte lyckas lösa i detta livet följer med oss till nästa, ungefär som det är i skolan när man får bakläxa på något. En av informanterna reflekterar kring en av sina föräldrar:

Jag tänker, vad är det man ska lära sig. Man ska på nåt sätt bli fri från dom här mönstren. Så han gick väl säkert in i det här livet med nåt slags kontrakt, att nu ska jag göra bättre liksom. Och han både gjorde bättre, och inte. Alltså han både lyckades och misslyckades, som det är säkert i varje liv. Man får bakläxa liksom på vissa grejor.

Den långsamma utvecklingstakten ger också möjligheten att öva upp en t ex en konstnärlig talang. Johann Amadeus Mozart nämns av ett par respondenter som ett exempel på någon vars stora musikaliska begåvning kan förklaras med att denne sysslat med detta under många liv. Hans allt större musikaliska förmåga har han sedan fört med sig till nästa liv som ”ett slags psykiskt DNA, eller andligt DNA.” ”Genialitet är ingenting som man bara plupp föds med, utan det är nåt som man har övat upp under lång tid. Mozart liksom bara föddes inte så.”
Lidandets mening
De svåra erfarenheterna är nödvändiga för vår utveckling. De smärtsamma erfarenheterna behövs för att ge kontraster. En intervjuperson beskriver lidandet som: ”det obehagligt goda, eftersom det är lika nödvändigt som ljuset, ljus och mörker är lika nödvändiga.”
Att vi handlar fel, det vill säga på ett sätt som orsakar andra och oss själva smärta, beror på okunskap eller oförstånd och djupast sett på en brist på erfarenhet. Svårigheter i livet kan liknas vid smärtor i kroppen. De är ”en väckarklocka”, en påminnelse om att vi behöver ändra på något. En av intervjupersonerna beskriver t ex sin ex-partner som ”sin storslägga”. Till slut lyckades hon ta sig ur denna våldsamma relation och kan i dag se denna i ett förklarande ljus. Hur det trots allt var dessa erfarenheter som fick henne att ta tag i sitt liv:

Det här som jag gick genom då, med N som han heter då, han som var lite aggressiv, det gjorde ju att jag klev ju en jättebit som människa, som jag aldrig hade gjort annars om jag hade levt kvar i min första relation och gått där i villan i S, med mina barn och min gubbe och allting var bra, och vi hade båt och… ja… Då hände ju liksom ingenting. Det var ju först när jag träffade han då som det liksom… ner i botten, och SEN började det hända saker… Så att jag har ju sett vad det kan göra. Så jag är övertygad om att det finns inget annat sätt att utvecklas på.

Lidandet är själva motorn i vår utveckling: ”Det är ju det enda vi lär oss på. Om livet flyter och allting går bra då behöver du ju inte fundera över nåt.” De egna erfarenheterna ger på sikt en förmåga till inlevelse med andra som har det svårt på samma område:

Man är ju begränsad där hur mycket smärta man kan uppleva och se i en annan människa, beroende om man kan appellera det till sina egna erfarenheter. Och ju mer erfarenheter av lidande man har desto mer förmåga att upptäcka lidande i andra människor också får man, och då gör det också att man inte vill åstadkomma lidande. Innan man har det så åstadkommer man lidande utan att förstå att man gör det. Man har inte det lidandet själv och man fattar inte att man gör det till den andra. Men har jag det lidandet i mig så väcker det… det gör ont i mig om jag nånting på nån annan. Då vill man istället göra gott till nån annan.

Kommentarer inaktiverade för iii. Öde och livslagar

Filed under 22-Intervjuer 2009-2010, 25-iii-Öde och livslagar