vi. Tro och vetande

Intervjuer 2009-2010
i. Bakgrund och relationer
ii. Ideologisk hemvist och praktik
iii. Öde och livslagar
iv. Gud eller en större, ordnande instans
v. Hälsa, ohälsa och vård
vi. Tro och vetande
vii. Framtidsvisioner och mål
Sammanfattning i-vii
 
”Jag är inte troende, kan man ju inte säga. Men vad är jag?”
Vad intervjupersonerna säger om hur de ser på naturvetenskapen och kyrkan. Vad intervjupersonerna säger om vetande och tro. Vad intervjupersonerna säger om alternativa vägar till kunskap eller visshet.
Vetenskapen och akademin
Det äldre naturvetenskapliga paradigmet är ateistiskt och materialistiskt. Detta är begränsat och behöver utvidgas, snarare än ersättas, med de perspektiv som den nya andligheten representerar.

Är jag resultatet av aktiviteter i hjärnan som vetenskapen påstår. För mig är det… jag kan inte acceptera den förklaringen. Det finns ingen grund för den förklaringen. Det finns inga aktiviteter i hjärnan som skapar jaget. Utan jag ser det tvärtom, som att jaget… genom jaget så uttrycks… Jaget uttrycker sig genom aktiviteterna i hjärnan.

Att vara vetenskapsman behöver inte stå i motsättning till att ha ett andligt intresse. Och omvänt: Ateismen är i själva verket en dogm. Vetenskapsmannen Isaac Newton t ex var öppen för det ockulta och djupt religiös, samtidigt som han var vetenskapsman. På hans tid riskerade individen att bli bränd på bål om denne inte trodde på Gud, medan det idag är tvärtom, metaforiskt sett, påpekar en respondent.
En av intervjupersonerna säger att den västerländska filosofin inte har så mycket att erbjuda och att den rentav motarbetar sökandet efter svaren på de verkligt viktiga frågorna: ”Västerländsk filosofi den vill alltid dra ner. Den vill inte känna av dom stora frågorna… Påvisa att dom är meningslösa eller ointressanta, eller missuppfattningar eller nåt sånt där. Det där har man hållit på med sen upplysningen ungefär.” Samtidigt så skulle även den nya andligheten ha något att vinna på ett möte och ett samarbete:

Många inom new age förkastar ju kanske på lite goda grunder den akademiska världen som en ganska död institution. De sitter och håller på med sina extremt avancerade men livlösa läror som inte säger nånting om livet, och inte har nånting att ge människan i nån djupare mening, utan bara håller på med sina hårdnackade teorier. Men jag tror fortfarande att det är den vägen vi måste gå. Jag vill inte ha nån sabla… alltså, nån sån här som säger att nä vi ska inte ägna oss åt kritiskt tänkande, utan bara flumma ut. Utan det måste in i… Det är där, faktiskt, jag tror ändå att den akademiska världen är Guds redskap att rensa tankar från skräp. Och det kommer att ta sin tid. Men det måste in där. Och det måste ut därifrån. Jag har väldigt svårt att ta till mig dom som liksom vill förkasta det akademiska. Vi måste våga utsätta det för prövning, och vara beredda på det.

Respondenternas intresse för fysik, astronomi, etc
Flertalet respondenter kommer även in på aspekter av den gängse naturvetenskapen som intresserar dem, sådant som fysik och astronomi. Steven Hawkins nämns med uppskattning, så även Albert Einstein. Om Einstein framhålls det att han var troende:

Jag har t ex i sommar läst Stephen Hawkins. Han har ju skrivit en eller två populärvetenskapliga böcker där han pratar om universum, och om svarta hål, och stjärnorna och alltihopa, på ett väldigt spännande sätt. Och det som går igen där det går igen även i det här andliga resonemanget, på något sätt. Jag känner att jag hittar belägg för det, alltså, Einstein t ex trodde ju på Gud och skaparen och sådär. Ja, det är väldigt intressant faktiskt. Mycket av det här som folk har förnekat… Eller mycket, nu låter det som om jag vet och kan allt, men… Det finns nog möjlighet, tror jag, att… Eller kommer i alla fall att finnas bevis för, eller undersökas, på nåt sätt.

Referenser till rymdens storhet förekommer ofta i intervjupersonernas beskrivning av sitt andliga intresse och den förståelse detta gett dem:

Börjar man tänka på vår litenhet, det är ju så hisnande om man tänker på universum och hur ynkliga… om universum är 7,5 miljarder år, och vi lever i 75 år, så det är ju liksom ingenting, det är ju bara så skrattretande, det är inte ens en droppe i havet liksom.

En av intervjupersonerna har nyligen sett en bild av Crabbnebulosan på internet. Påminnelser om universums storlek gör att sådant som andliga utvecklingsnivåer och tillvaroformer känns mindre osannolika:

Och jag rullade fram den där bilden och tittade på den… Alltså det är bara en bråkdels bråkdel av universum… Som är så ofattbart stort och komplext alltså… Så jag tänkte, va fan är allt det här för nåt. Här sitter vi och funderar och så… Det måste vara mycket mer än vad vi överhuvudtaget kan föreställa oss. Då måste det också finnas utvecklingsnivåer som är både lägre än vår och högre än var.

Denna koppling mellan den nya andlighetens vidsträckta perspektiv och astronomin kan också vara svindlande på ett plågsamt vis:

Alltså, det beror ju på hur stort allvar man lägger i sin världsåskådning. Reinkarnation och karma… om man verkligen vill ta det på allvar, så vänder det ju upp och ner på hela kosmos… Och det är en rätt tung bit, att arbeta med rent mentalt. Vad är det då för värld jag lever i, inklusive galaxer och stjärnor, och liksom.

Vetenskapslik terminologi
Många ord och begrepp som förekommer i intervjusvaren har en rationell eller vetenskaplig klang: lagar, principer (som i ”den dräpande principen”), arbetshypotes, frekvenser, geometri, skalor, system, energier, ljus, perspektiv, atomer, facit, logik, synkronicitet, talangkärnor, fraktaler, hologram, dimensioner, kemi (”tankarnas kemi”), resonanser, t ex. Att vi återser nära och kära liv efter liv fungerar som med ”radiosändare och mottagare”. En respondent säger, apropå ett fenomen som naturvetenskapen ännu så länge negligerar, att ”man får aldrig förakta empirin”. Talanger och egenskaper för vi själva med oss in i det nya livet. Sådant kan ses som vårt eget ”andliga dna”: ”Det är nånting som man tar med sig. Det är alltså… vad ska man kalla det… ett slags psykiskt DNA, eller andligt DNA, hur man nu vill kalla det.” Tidigare-liv-minnen som upplevs förklara problem i detta livet kan också vara ”metaforer”. De svar och förklaringar som kommer med den nya andligheten kan användas som en arbetshypotes:

Det finns för mycket som bara inte kan nonchaleras tycker jag. Man kan ta det i alla fall som arbetshypotes, om man nu jobbar enligt naturvetenskapliga forskningsmetoder, så kan man ha det som arbetshypotes. Det kan förklara väldigt mycket av det som annars inte går att förklara.

En sådan andlig arbetshypotes kan dock vara svår att överge när avvikande data blir kända, medger en av respondenterna: ”Varje avvikelse från den första arbetshypotesen man tar till sig är väldigt svår att hantera.”
Religionen och kyrkan
Även religionen utgör ett föråldrat paradigm. Kristendomen har haft en mission att fylla, under en period när människor inte hade någon förmåga att ta till sig mer avancerade svar på de stora frågorna. Nya upptäckter, inom t ex kvantfysik, har dock gjort gamla förklaringar otillräckliga och frågorna pockar på andra svar. Kyrkan och dess företrädare har svårt att besvara vissa undringar människor kommer med eller att förklara vissa fenomen. De hävdar gärna att guds vägar är outrannsakliga, vilket inte är korrekt ur ett nyandligt perspektiv.
Sammantaget går kritiken emot kyrkans lära ut på att denna lära är förenklad. Kristendomen känns för snäv och trång. Att börja intressera sig för den nyandliga världsbilden kan liknas vid att ”komma ut ur boxen”. Religionen har genom historien varit grunden för många krig, diktaturer och andra slags system som förtryckt människor, vilket visar att religionen även är ett potentiellt mycket farligt fenomen.
En ursprungligen ren impuls kan ha förvanskats under årens lopp:

När en sån här andlig impuls kommer då som sen så småningom blir en världsreligion, så är det en person som framställer sin lära för lärjungar eller anhängare då på ett ganska rent sätt… och sen så småningom så blir den i historien blir den så att säga lite kanske urvattnad.

Kyrkans ritualer beskrivs som föråldrade: ”Överhuvudtaget har jag väldigt svårt för det här formaliserade, alla de här ritualerna. Det känns väldigt mossigt och gammaldags för mig.” ”Kyrkan har för mig varit väldigt präglad av SKULD och… det där tråkiga syndabiten, väldigt mycket så.” Präster kan vara alltför upptagna av vad de vill säga och okänsliga för hur besökare i kyrkan uppfattar det: ”Skippa det här med synd och förlåtelse och skräp, och så faktiskt prata om livet och kärlek, och vart vi ska ta vägen och vad vi ska tänka på.”
En av respondenterna beskriver hur hennes bild av Jesus förändrats:

Ja, jag har aldrig haft nån relation till Jesus, för att jag har tyckt att han… nä det var för plågsamt, och för mycket synd och skuld, på nåt sätt, förknippat med det… Men då… Och då kände jag så starkt att han var faktiskt där i närheten, han VAR där hos mig, på nåt sätt. Och sen har jag bara känt mig så befriad av det.

En av respondenterna beskriver sig själv som mycket religiös, men säger att hon aldrig har känt sig hemma i kyrkan. Hon växte upp i en kristen familj och var under sin uppväxt mycket engagerad i kyrkans aktiviteter. Men så småningom tröttnade hon på intrigerna och t ex på det motstånd som fanns emot kvinnliga präster. Detta uppfattade hon som ”vansinnigt småaktigt”. Svenska kyrkans inskränkta syn på homosexualitet fick en annan av intervjupersonerna att begära utträde därifrån. Detta synsätt uppfattades som ett så stort tankefel att intervjupersonen inte längre ville vara en del av detta eller bidra med sina skattepengar. Att Svenska kyrkan nu omvärderat synen på homosexualitet och tillåter samkönade äktenskap ser samme respondent som en utveckling i rätt riktning.
Flera av respondenterna lyfter fram saker som de uppskattar med kyrkan, t ex musiken och stillheten. Själva kyrkorummet beskrivs som en oas, vacker och fridfull. I en församling kan man också få uppleva gemenskap. Kyrkan som institution har alltjämt en viktig funktion att fylla i samhället. Ett exempel på detta är hur den kan samla människor efter en stor olycka eller katastrof. Kyrkan är ett bra forum, en institution som människor behöver, trots allt. Det krävs dock att prästerna uppdaterar sig, och skaffar sig en förståelse för de nyandliga perspektiven. Det finns även bra präster, vilka t ex börjat ifrågasätta läran om synd. Kyrkan kan fungera som en oas, t ex när det skett en katastrof:

Händer det en olycka, en katastrof, ja då går man till kyrkan. På nåt vis så ger det ju folket trygghet, på nåt sätt, och det är stilla, och det är fint, och det är vackert, och fridfullt. Och det tror jag vi behöver nån sån oas nånstans. Men det är klart då ska det ju inte stå en präst som står och mal liksom.

Kyrkan har också förändrats över tid. Den har behövt ge upp sina absoluta anspråk, att bibeln skulle vara Guds ord. Detta för att ”vara med i den intellektuella leken”. Att få leva i ett land som är så pass sekulariserat som Sverige ses som något positivt.
Bibeln
Bibeln har förvanskats genom historien. Framför allt är det den katolska kyrkan som bär ansvaret för detta. Kyrkan har redigerat vad som ska få finnas med av Jesus undervisning. Orsaken till detta har varit att man velat slå vakt om sin egen makt, att förbehålla sig rätten att utfärda avlatsbrev, mm. Ett annat motiv har varit att vidmakthålla en patriarkal ordning.  Det finns andra evangelier, även ett som är skrivet av en kvinna, vilka har förtigits. Ett viktigt, alternativt evangelium är Thomasevangeliet, som hittades redan på 1940-talet, men sedan gömdes undan av katolska kyrkan i fyrtio år. Vad som är så obekvämt med just detta evangelium är att det inte säger någonting om synd. I Thomasevangeliet ligger fokus istället på kärlek. Synden är något som kyrkans män funnit på för att hålla folket i schack:

DET är det ju faktiskt forskat på, att det finns andra evangelier som berättar andra saker. Thomas, finns det väl, och så finns det nån kvinna också, som har skrivit på annat sätt. Men katolska kyrkan har ju ja velat behålla det här patriarkala liksom synsättet, där kvinnorna var osynliggjorda och ja fulla av synd /skratt/.

Och det var först på 80-talet som det här publicerades, så i fyrtio år så höll kyrkan dom här gömda, för man ville inte att det skulle komma ut  [Jag: Varför inte det då] Nej det omkullkastar ju kyrkans makt [Jag: På vilket sätt] Ja… bibeln är ju omskriven många många gånger utav kyrkan. Ja… det finns ingen synd… till exempel. Och den lever ju kyrkan rätt bra på. Och nu är det ju dags för kyrkan då kanske att också gå vidare. Och kyrkorna är ju tomma. Varför är de det. Jo för att de har ju ingenting att ge.

En respondent menar att vad som står i bibeln kan ha varit tillrättalagt eller anpassat redan från början: ”Ja och den har ju haft sin funktion. Hur skulle Jesus ha gjort för den tidens människor. De hade ju inte våra begrepp som vi har idag så där, så religionen har ju varit tillrättalagd för dem som omfattat den.”
Men bibeln är eller kan även ha varit en inspirationskälla för respondenterna. Flera av dem berättar att de under någon period läst denna med behållning, i synnerhet Nya testamentet. En av respondenterna påverkades under sin konfirmation framför allt av evangelierna. Dock tyckte han redan då att dessa behandlades på ett ytligt sätt i undervisningen. Bibeln känns död, uppger en annan intervjuperson, den talar inte alls till henne.
Jesus, m fl
Portalfigurerna inom de stora världsreligionerna, Buddha, Moses, och i synnerhet Jesus, omtalas på många ställen och med respekt: ”Ja, det var ju nån som fatta vad det här handlar om.” Samtidigt var Jesus en vanlig person, parallellt med att han utförde mirakler, påpekar en av respondenterna. Detta presenteras på ett övertygande vis i en bok av författaren Marianne Fredriksson:

Marianne Fredriksson har ju skrivit en spännande bok om Maria Magdalena. Den är läsvärd. Den handlar om ja att Jesus faktiskt ja att han var en vanlig man. Han hade familj och han var… Han gjorde allt det här fantastiska också, men… Alltså kyrkan, och ja den katolska kyrkan framför allt, har ju liksom valt vad som ska vara i bibeln, och hyfsat till den efter sina, ja…

Bilden av Jesus har flera facetter:

Han dömer ingen. Han bryr sig om, även om dom är eländiga och tjuvar och banditer, så han dömer inte, utan faktiskt engagerar sig i alla. Sen slår han ju näven i bord. Vad var det… månglarna i templet, eller vad var det… var det inte så att… en handelsplats, eller nåt sånt där va. Då blev han ju förbannad. Så att han reagerar och agerar ju också liksom, när folk inte gör det de borde göra.

Religiös terminologi
Intervjupersonerna visar ett stort intresse för teologiska frågor. Kristendomen angrips inte sällan med förnuftsargument, till exempel tolkningen av Kristus död på korset, eller uppfattningen om synd eller skuld. Det förekommer många uttryck ur bibeln i intervjusvaren: Att behandla andra såsom du själv vill bli behandlad; Lagen om sådd och skörd; Att vända andra kinden till; Det är i honom vi rör oss och är till, samt: Den som har han ska få, och den som inte har ska också bli av med det han inte har. Apropå det personliga gudsförhållandet refererar en intervjuperson till ”den här Augustinus-saken”, och i ett resonemang om esoterik och exoterik, så nämns att Paulus ska ha gjort skillnad på ”att ge mjölk och att ge kött”.
En av respondenterna lyfter fram det kristna uttrycket ”Gudsfruktan är vishetens begynnelse”, som han menar att det ligger mycket i. Han betonar dock att detta är en udda uppfattning för någon som har ett intresse för nyandlighet: ”Ja det här att gudsfruktan är vishetens begynnelse, det ligger jag lågt med när jag befinner mig i new-age-kretsar. Det är sånt som new age vill… För det första är att det tillhör det gamla, the old age.”
Ett nytt paradigm
Denna andlighet som intervjupersonerna omfattar innebär ett nytt paradigm för hur verkligheten kan förstås. Detta paradigm kommer vartefter få större och större inflytande och på sikt avlösa de rådande religiösa, naturvetenskapliga och t ex psykologiska paradigmen. Den nyandliga världsbilden erbjuder förklaringar av sådant som de äldre paradigmen står oförstående inför, behöver tillgripa mer långsökta hypoteser för att förklara, eller som dessa hävdar att det inte ens finns en förklaring på. Nyandligheten har stor förklaringspotential: ”Man ser allting i ett stort förlopp och man ser en ganska klar karta över hur det fungerar.” Ännu är dock inte så många redo att ta till sig detta nya paradigm.
Övergången till det nya paradigmet kommer att ske den dagen när naturvetenskapen upptäcker och erkänner förekomsten av ”högre materieslag”, det vill säga tillvarons andliga aspekt, detta som gör telepati, mm, möjligt. För tvåhundra år sedan sågs mikroorganismer som ”metafysik”, idag har detta hunnit bli ”mainstream”. Normalvetenskapen står inför att göra en liknande upptäckt igen. Naturvetenskapen är inte helt och hållet fel, det handlar mer om vilket sammanhang dess fynd och iakttagelser sätts in i. Här kan den nya andligheten vara till hjälp, ett steg på vägen, för att kunna se saker i ett nytt ljus. En av respondenterna liknar den nya andligheten vid en krycka, tills vidare:

Ja om nu materialismen inte är sann, vad är det då liksom som finns i övrigt, är då där utöver… Jag tror inte vi behöver överge nånting av den vetenskapliga… fakta… utan bara det sammanhang vi sätter in dom i, måste vi vidga. Och då är frågan bara liksom, ja okej vad är då det större sammanhanget, och det är liksom FRÅGAN. Och dom här svarsalternativen som man kan hitta i new age, dom är bra för att dom hjälper oss… jaha kanske kan det var såhär, ja det här kanske jag kan hålla mig till ett tag liksom, i väntan på nåt bättre, eller liksom… Dom ger oss lite stöd på vägen, en krycka.

Hur den gängse psykologin ser på en individs utveckling stämmer i princip. Dock behöver denna ta med tidigare liv för att förstå den fulla bakgrunden. Nyandligheten står inte heller i motsättning till den gängse evolutionsläran. Denna stämmer också i princip. Vad som undgår den vanliga evolutionsteorin är dock att det är samma individer som föds gång på gång, som gör erfarenheter och utvecklas. Inte bara individen utvecklas, men hela mänskligheten. Ja, faktiskt allt liv, även växterna, kommer att utvecklas och så småningom bli människor. En av respondenterna menar att det går att se ”själva evolutionen som Guds arbete… Det som pågår är ju en omskapelse… av oss, från djur till människor”.
De tankar som finns inom den nya andligheten, om ett kollektivt omedvetet, etc, kanske en dag kan få stöd även av den vanliga vetenskapen:

Men idag… om man då gör som en del new ageare gör att de tolkar till exempel kvantfysik eller såna här saker, eller Jung för delen, i… Alltså där finns väldigt mycket möjligheter att få in såna här saker, som att medvetandet kanske till exempel är kollektivt, eller det finns ett undermedvetet kollektivt och såna saker. Så jag tror att naturvetenskapen förhoppningsvis då kanske en dag kommer att kunna studera såna här saker på ett mera icke-materialistiskt sätt, eller som går lite bort från det klassiska liksom perspektivet, att man bara är en biologisk apparat.

De äldre paradigmen lever vidare delvis på grund av att vi vant oss vid att se på världen på ett visst sätt:

För vi har ju hela tiden dom här glasögonen, och det är det våra… alla våra… Beliefs, va… Det finns inget bra svenskt ord. Men det är som Set säger… Dom här beliefsen det är som formar som vi skapar, och sen stöper vi verkligheten i den formen. Så vi ser egentligen inte vad som är här. För egentligen är det här bara energi, allting, men vi… Du vet hur hjärnan tolkar… och sen har vi alla våra inlärda… hela vår prägling, kultur, allting… Det är ju enorma glasögon vi har egentligen på oss.

Det finns forskare med en nyandlig förståelse som kommer att kunna ge viktiga bidrag till den gängse vetenskapen, t ex till fysiken. En av respondenterna nämner en forskare med eget laboratorium i USA som möjligen kommer att lyckas med att formulera den ”enhetsteori” som gäckat fysikerna så länge:

Och det finns dom som tror att, ja har han rätt liksom då kan han bli 2000-talets Einstein. Därför att då har ju han fortsatt… För Einstein blev ju inte riktigt klar. Dom har ju inte fått ihop… Einstein trodde inte själv på kvantfysiken. Därför att den går ju inte ihop med relativitetsteorin. Och ändå det är ju samma värld. Våran lilla värld den är ju gjord av det här stora. Alla våra atomer finns ju i allting va.

Absoluta sanningar
Mänskligheten behöver komma tillbaka till de ”absoluta sanningarna”, menar en respondent:

I grund och botten tror jag inte vi kommer ur det där. Vi måste våga leta efter absoluta sanningar, för att kunna liksom ha nånting att gå på. Alla synsätt är lika bra säger man inom postmodernismen. Ja utom synsättet att alla synsätt är lika bra, för det är bättre. Och såna där knutar kommer man inte ur förrän man vågar tänka sig absoluta sanningar.

De stora världsreligionerna har samma kärna, de kommer alla ur en sorts ”urreligion” som fanns på ett tidigt stadium. Personer som blir ”upplysta” får en inblick i denna kärna och det de skriver och säger är därför i hög grad samstämmigt, även om de formulerar det på olika sätt. Den nyandliga världsbilden är en representant för denna ursprungliga religion. I framtiden kommer alla människor att omfatta denna syn på livet. ”För vissa skulle ju säga att men du jämför världsreligioner som inte går att jämföra över huvud taget. Det finns ingenting gemensamt mellan Buddha och Kristus, och då menar jag att det ändå gör det.” Att börja att söka efter de absoluta sanningarna kan dock vara farligt, eller åtminstone deras tillämpning kan vara det. Ändå är det ditåt mänskligheten behöver gå:

Och har man en gång vågat bottna i att okej vi är på jakt efter något absolut, men vi känner det inte… det är ju också en viss avslappning liksom i själen. Då kan man gå ur den här relativa… Relativa kunskaper är lite bekväma, men också alltid lite… ja men vad är då riktigt sant. Om man då vågar vila i okunnighet om det absoluta, så har man ändå nåt slags… Okej jag vet inte vad som är absolut sant, men NÅNTING måste det vara… Att det finns saker vi inte vet, det borde man ju kunna leva med.

Med postmodernismen har de stora idéerna, de totala ideologierna, gått under. Detta är ett signum för den tid vi lever i just nu. En respondent framhåller att han ser positivt på sådant som liberalism och pluralism, men att han trots allt hoppas och tror på en renässans för en mer sammanhållen idé om livet. Dessa absoluta sanningar är i själva verket enkla:

Jag tror en del av dom här sanningarna är väldigt enkla. Jag tror att dom finns idag, men vi har svårt att verbalisera dom. Jag tror att det ligger något i det där att det är bättre att förlåta än att hämnas. Vi kan inte riktigt… Det måste sättas in i sitt sammanhang, och göra massor av det, men en del enkla grejor tror jag att vi har… är på spåren, redan där.  Jag tror inte bara att det är något avlägset mystiskt. Och jag tror att mycket av det ingår i allmänmänsklig alltså humankunskap på nåt sätt, men vi har väldigt svårt att ge det bra ord.

Den nya andlighetens bild av verkligheten är mycket positiv. Denna beskrivs som ”ett oreserverat positivt perspektiv”.
Tro och vetande
Traditionell religiositet eller tro skiljer sig från nyandligheten på flera vis. Tro förknippas med att personen inte ifrågasätter, inte funderar själv, utan bara accepterar vad auktoriteter säger, till skillnad emot intresserade av den nya andligheten som behöver logiska resonemang för att kunna acceptera ett påstående. Den nya andligheten går förnuftsmässigt att förstå. Istället för att bara acceptera vissa dogmer så är det möjligt att själv undersöka vad nyandliga författare och lärare hävdar är sant.
Vad som kan få någon att bli troende är bristande trygghet: ”Man är otrygg i sig själv, och så söker man trygghet i det yttre… Många vill ha fasta regler typ från såhär bibeln, koranen, eller vad du vill… Dom BEHÖVER det. Men jag tror att det beror på att den inre strukturen inte är så stark.”
Även om religionen undervisar om vissa övernaturliga ting, så nöjer sig den troende ofta med dessa och betraktar annat, t ex somligt som nyandligheten omfattar, som konstigt eller osannolikt. Detta eftersom det inte står om det i bibeln och inte går att ”klämma in i det här gamla”. Exempel på sådant som kristna är benägna att inte tro på är ”ut-ur-kroppen”-upplevelser. Att vara så trogen ett begränsat tankesystem kan dock ha ett pris för den troende, som löper risken att bli en kluven människa. Framtiden kan komma att föra med sig en del nya upptäckter som den troende då kommer att få svårt att integrera i sitt trossystem. Svårast blir för det för de mest fanatiska som till och med förnekar evolutionen och t ex tror att dinosaurierna vandrade omkring här på jorden för några tusen år sedan.

Vi säger att du är då till exempel kristen, och så står det där och där och där i bibeln att sånt kan man inte… eller sånt finns inte, eller det är farligt och så där, då kommer du att börja förneka det du själv har upplevt. Och då får du ju liksom en kluven människa, det blir inte en hel människa, för att då måste du ju vara trogen ditt gamla system. Men du har själv upplevt nånting som går utanför ramarna, och det kan du inte klämma in i det här gamla. Och är du då inte beredd att ge upp dina gamla strukturer, så att säga, utan vill sitta inom den ramen, då är det dig fritt, för det ska vara alla människor fritt liksom. Men samtidigt hur ska man kunna växa, som männ… i själen då. För då kommer du att förneka upplevelsen du kanske har va.

Det finns personer med djupgående insikter om livet som de inte fått genom att studera, utan via ett slags profetisk självsyn. Dessa personer kan tala med stor auktoritet om existentiella och metafysiska frågor. De är inte som prästerna, som bara återger vad som står i bibeln eller vad de själva tror och tänker. De som via en egen upplevelse fått en insikt i de största perspektiven vet att det förhåller sig på ett visst sätt. När du känner dig säker på att en lärare eller författare har en sådan djupgående insikt, då kan du sluta dig till att det förmodligen är sant det som den personen säger eller skriver. Detta kan då bli en övertygelse som visserligen inte är grundad i egna erfarenheter, men som ändå är väsensskild från religiös tro:

Man är religiös och går i kyrkan och ber till Gud, och hela det här köret, och är med i kören och ja allt vad de nu gör i kyrkan. Man lever ju i sin lilla värld, och man tror på Gud, man tror på Jesus, man tror på det som står i bibeln. Men tro, då TROR man ju bara… Martinus till exempel, han VET. Så där har man en skillnad. Men jag tycker också att jag vet då, för jag litar på det Martinus skriver. Och allt jag har läst och allt jag har gjort och allt jag har upplevt, tyder ju mer på att Martinus har rätt än vad man har i kyrkan, med synd och sånt. Så att jag tycker ju att jag vet, jag tror inte så, nä.

Eftersom detta är en övertygelse som går att få bekräftad kan du inte heller tvivla på den nyandliga världsbilden. Via studier av nyandlig litteratur går det att få en upplevelse av koherens, att utsagorna faktiskt passar ihop. Detta saknas i den kristna teologin, som uppfattas ha många ”lösa trådar”. Den nyandliga världsbilden uppfattas som mer solid. Dock kan vissa nyandliga läror vara mer sammanhängande än andra.

Det har ju också att göra med att där handlar det om TRO, som bygger på att… som bygger på ett antagande med väldigt lösa grunder. Och i mitt fall, när det gäller hylozoiken, så är det ju en övertygelse som… en övertygelse som bygger på… alltså antaganden som bygger på övertygelse. Att för mig så är det här fullt logiskt. Det passar in i min världsbild, det passar in i den naturvetenskapliga utbildning och skolning som jag har. Och det finns egentligen inget som strider mot den här övertygelsen, medan den kristna tron den hänger ju på otroligt lösa trådar. Den strider ju emot allt både vett och förnuft, och vetenskap och allting, och då är det ju inte så konstigt om man tvivlar där va. Medan här… Jag menar som jag sa, nånstans inledningsvis, skulle det visa sig att nånting strider mot dom här teserna, ja då är jag beredd att ompröva det naturligtvis.

Egna erfarenheter av det övernaturliga gör också att individen kan hävda att hon eller han vet, oavsett vad andra kan tycka eller tänka om detta. Det är dock förståeligt att andra kan betvivla eller vara skeptiska emot det individen på självupplevda grunder hävdar är sant, men detta behöver inte påverka den egna övertygelsen:

För jag har ju en förståelse för människor som inte tror på det andliga och inte tror på andeväsen, eller livet före eller efter, liksom så… Att man kan tala med de döda och andarna och så… Fast det är ganska frustrerande för mig då, som VET att det är så.

En intervjuperson beskriver en tredje position, i förhållande till de nyandliga idéerna, som varken är tro eller vetande:

Jag har liksom inte nån sån där TRO, såhär och såhär är det, och det här tror jag på till varje pris… Så att jag har egentligen ingenting att tvivla på… Hade jag fel, hade jag rätt. Jag är inte i ett sånt läge riktigt, utan jag betraktar det där och det finns, men det är inget sånt där livsnödvändigt… Det här tror jag på, hade jag rätt, hade jag fel. Utan det… Nej det FINNS liksom inte. Däremot så kan jag känna… Om du… Jag har inte liksom beroendeförhållande till det eller vad jag ska säga.

Sökandet kan också vara något som individen mer eller mindre har tvingats till, via t ex en livskris: ”Jag är ingen naturlig sökare, utan det tvingades fram av omständigheter. Och i takt med att som sagt dom omständigheterna klingar av, så måste jag lite hela tiden pusha mig själv för att hålla sökandet vid liv.” Det går att göra en distinktion mellan att vara en finnare och att vara en sökare och eventuellt finns det grader dem emellan:

Även om jag nog skulle vilja säga att jag är en sökare mer än en finnare. Jag har ingen… jag vill inte påstå att jag HAR en fast livsåskådning som jag tror är sann. Och innan man kanske kan landa i nåt slags… jag har inte landat, jag söker inte efter att landa… men man kanske ändå kan hitta nåt slags hållning i livet så… Utan att man liksom har landat sådär stabilt.

Skepsis
En av respondenterna intresserar sig för så kallade konspirationsteorier, men hon poängterar att det inte är alla sådana som faller henne i smaken. Hon skiljer på dem som verkar vettiga och andra som inte är det: ”Och sen så kan man alltid ha skeptikerradarn på, för det har jag alltid haft va… så att man kan sålla bort allt skit som liksom…” En av intervjupersonerna beskriver sig som skeptisk och ifrågasättande och att detta är en tillgång t ex i umgänget med de tankar och erfarenheter som hör till hennes andliga övertygelse:

Jag är sådär skeptisk. Men jag tror också att det är bra att vara det. Och jag tror också att jag är det därför att jag har också en känsla av att jag kommer att komma ganska långt i det här livet. Jag har gjort det nu, men jag kommer att komma ännu längre i och med att jag jobbar med det. Och jag kommer att göra det. Så är det också bra att vara skeptisk. Och kunna ifrågasätta.

En av respondenterna betonar att han behöver sin tankefrihet: ”Det tror jag har lite med min läggning att göra. Jag vill ha min tankefrihet, den vill jag ha, var det än kommer…” Det här med att det skulle vara möjligt att kanalisera stöter ibland på kritik. En intervjuperson som intresserar sig för en av dessa ”kanaler” bryr sig inte så mycket om hur det egentligen förhåller sig: ”Sen finns det teorier om att det bara är hennes undermedvetna som spökar, och sen att det verkligen ÄR kanalisering. Det får man ju tro vad man vill om, men det är intressant att läsa, det är jätteintressant va.”
Alternativa vägar till kunskap eller visshet
Intervjupersonerna nämner flera alternativa vägar till kunskap. Till exempel är det möjligt för en människa, om förutsättningarna är de rätta, att få djupa insikter om tillvaron på profetisk väg. Denna väg till direkt kunskap, utan att gå via studier, forskning eller experiment liknas, som nämnts tidigare, vid att den personen blir ”upplyst”. En sådan speciell fattningsförmåga benämns även ”intuition”. Det vetande som erhålls på detta vis är av en hög, ren och fullständig karaktär och dessa individer är självskrivna lärare på det andliga området eftersom de kan se och förstå sådant som vanliga människor inte kan se eller förstå. Dessa individer upplever själva ”tillvarons facit”.
De förutsättningar som krävs för att bli ”upplyst” har att göra med vissa erfarenheter som den personen gjort i tidigare liv. Det är en utvecklingsfråga. Det ligger i förlängningen av vars och ens utveckling att få uppleva detta tillstånd. Personer som Jesus och Buddha var båda sådana ”upplysta” personer. Skillnaden mellan denna typ av förståelse och när du är hänvisad till att spekulera eller forska är som att jämföra människans fattningsförmåga med djurets, eller som att istället för att bara kunna väga och mäta en boks egenskaper, faktiskt kunna läsa i den:

Man kan liksom analysera papperet, och räkna bokstäverna, och väga hur mycket den väger, och hur lång och stor och allt sånt där. Och få veta massor om den här boken, men ingenting om vad den HANDLAR om. Och liksom den här intuitionen då, det är liksom förmågan att avläsa tillvarons SPRÅK. Och då kommer vi själva att kunna uppleva liksom de eviga sanningarna så att säga.

Respondenterna ger många exempel på hur de själva kunnat få den nyandliga världsbildens riktighet bekräftad för sig. Det är t ex möjligt att i sin vardag testa de principer som den nya andligheten beskriver. På så vis erhålls i vissa fall en personlig visshet som väger tyngre än den gängse uppfattningen eller vad vetenskapen menar är möjligt eller sant. Om individen till exempel fokuserar sin tanke på något som denne önskar erhålla eller uppnå och detta sedan förverkligas, så bekräftar det att det finns osynliga sätt att påverka världen. Med hjälp av ett så kallat ”medium” går det att få kontakt med en anhörig som avlidit. En av respondenterna har själv gått en kurs för att utveckla en sådan medial förmåga och via denna utbildning fått en bekräftelse på att andevärlden är reell:

Och så tränade jag på en av mina elevkompisar då och… Det är en man och jag tror han har vita byxor, och så… vet inte vad jag sa, om jag sa hängselbyxor eller vad jag sa, och jag tyckte också att nu är jag ute på hal is, för en är ju så osäker på en själv… Men rätt vad det är så började hon storgråta. Då är det hennes pappa, hon är bergsäker på att det är hennes pappa.

Det är möjligt att på ett osynligt vis berikas av en annan persons framsteg. En av respondenterna beskriver hur hon uppfångat vad hennes mor gått igenom på en annan plats:

Och jag känner ju också, att allt det arbete hon gör, det genererar ju positivt för mig. För det var som en helg så… det var som på söndan eller måndan… så kände jag bara, fan det är nånting jättestort som har släppt i mig. Precis som man kan känna om man har varit på en redig jävla kurs, eller på en grymt bra healingsession, när det verkligen har släppt grejor. Då kan man känna den här… verkligen den här skillnaden. Aah, fan vad coolt. Det kände jag. Vad fan har jag gjort för nånting. Jag har inte gjort nånting, nä. Jag har inte ens mediterat liksom, vad är det som… vad är det för nånting. Och sen så samma dag, eller dan efter, så pratade jag med min mamma. Och då berättar hon att hon har gjort jordens jävla grej på fredan, och släppt en jättegrej. Jag bara, jaha, okej. Och det är första gången som jag verkligen har fått det så verkligen bevisat att så är det. Det jobbet hon gör det genererar för mig också.

Flera respondenter vittnar om hur de kan leva sig in i situationer, och känna medkänsla med personer som upplever något svårt, fastän respondenterna själva bevisligen inte varit i närheten av att uppleva något liknande i detta livet. Detta ses som en bekräftelse på att vi har med oss erfarenheter från tidigare existenser. En kvinna beskriver det på det här viset:

Eller som när man ser dokumentärer om saker på teve. Ibland kan man ju känna… Åhh, det här går jag verkligen igång på. Det kan ju vara nåt man har upplevt själv, va, helt enkelt. Eller att man tycker, ja det där vet jag väl. Som när man besöker en stad man redan har sett, tycker man. Eller så där. Men också att, ja det där… Hur männen har det i kriget, det vet man väl. Det är självklart, hur det känns att vara i skyttegravarna. Jag vet hur det är att vara man och sitta i fängelse och bli jävligt mobbad för att man är klen, liksom. Det här vet jag allt om.

Det är även möjligt att kommunicera med djur och att få veta hur dessa mår och hur de känner inför olika situationer. En intervjuperson har konsulterat en ”djurkommunikatör” för att få veta varför hennes hund var så ängslig. Kommunikatören hade då pratat med hunden och kunde sedan återge viktiga delar av samtalet:

Ja hon var ensam med N då, i köket hemma, och så skrev hon ned då vad de pratade om och så läste hon upp det för mig sen. Jag var inte med då. Det var jättespännande… Ja i alla fall, då berättade hon om det för den här djurkommunikatören, att hon inte tyckte om att vara ensam, att hon inte litade på att jag skulle komma tillbaka, ja jag vet inte allt vad hon sa. Så det var ju jätteroligt.

”Synkronicitet” är meningsfulla sammanträffanden som inte går att förklara uttömmande med sannolikhetskalkyler eller sunt förnuft. Sådana sammanträffanden vittnar om att vi är mer förbundna med varandra än vad det kan verka eller vad den gängse vetenskapen gör gällande. Bakom vissa händelser går det att ana en osynlig planering. Vissa möten kan uppfattas som att de är meningen att de ska ske:

För jag känner mig vägledd väldigt mycket. Man träffar dom människorna man ska träffa, man får dom mötena man ska ha. Det kan ju vara… Allting kan ju komma till en, till exempel en bok, så att att man får en större förståelse för nånting som man är i precis just nu. Alla dom här synkroniciteterna.

Att trauman och liknande i tidigare existenser kan ge symptom och problem i detta livet, som kan försvinna genom att de ursprungliga erfarenheterna återupplevs, är en bekräftelse på att dessa minnen och erfarenheter är äkta och att vi levat förut. Flera respondenter nämner att vänner och släktingar från tidigare liv ofta kan kännas igen på ögonen när personerna träffas i nästa liv. Även om utseendet skiftar, så är det något med individens blick som är konstant, vilket kan ge en stark visshet om att det inte är första gången du träffat den personen:

Det är skillnad när du tittar i levande livet i ögonen, än när du tittar på foto va. Jag hade ju sett honom på foto. Och jag bara sa… Du, Sune, alltså jag tycker jag känner… För han är inne på det här också… Det känns som att vi har känt varandra förut, sa jag. Ja, sa han. Så bara… ja /skratt/ Skitkul. Och sen var det bara så…

En av respondenterna känner sig lyckligt lottad då hon redan från barndomen haft med sig erfarenheter av sådant som ligger utanför det vanliga:

Och sen det här med andekontakt och såna här saker, det HAR jag i och för sig. Så att jag tillhör dom här lite lyckligt lottade, säger jag, för att min barndom VAR inte kul, men däremot så gjorde det att mina lekkamrater var ju inte lekkamrater av en mänsklig varelse, utan det vart ju dom här små människorna då. I skogen eller i trädgården som jag hade. Och jag kunde till och med säga till dom klasskamrater… för att impa på dom då… så kunde jag säga såhär, att ditt rum ser ut si och så, fast jag aldrig varit där. Och dom tyckte att det var läskigt, för att jag hade aldrig varit där. Såna där saker har jag, så min intuition är ju väldigt väldigt stark i det här fallet.

Att någon redan som barn t ex upplevt ett starkt motstånd emot att äta kött ses som tecken på att detta är erfarenheter, eller vanor, denne har med sig från ett tidigare liv. Detta går att förstå utifrån tanken att alla vid någon tidpunkt i sin utveckling ska utveckla en sådan aversion emot att äta kött:

Jag kunde inte vara i köket om jag såg rått kött, då gick jag ut därifrån. [Jag: Jaha. Vad tänker du om det då] Jag vet inte. Jag tror att jag har varit vegetarian i ett tidigare liv. [Jag: Som förklarar varför du] Ja, där har jag haft… Faktiskt är det lite olika saker såhär som… Ja dels det där med kött, det var så otroligt tydligt. Och sen när jag var sexton, det var en sån lättnad att bli vegetarian.

En respondent berättar om nära-döden-upplevelser hon haft vid operationer. För henne har dessa bekräftat att det finns en tillvaro efter döden:

Sen gick jag igenom själv operationer och fick upplevelser, och då blir det ännu mera märkbart, för att då har man ju inte bara läst om det, utan nu har jag själv upplevt det… Hur det är att dö, och gå in i en ny värld. Och det gjorde jag, jag gjorde ju två operationer. Och båda gångerna… Som personalen sa… vi höll på att förlora dig. Och då tänker jag såhär, jaha då kanske det var det ögonblicket jag försvann in i den här andra världen… Att det var en fin värld.

Vissa läsupplevelser kan vara omtumlande. En intervjuperson berättar att han för många år sedan hittade en nyandlig bok i en affär, läste några sidor och därefter skrattade i en hel vecka. Det var som om en tyngd hade lyfts av hans axlar: ”Det var bara första sidan va. Så det var som att sätta nyckeln i låset ungefär.” Författaren till boken är den som respondenten alltjämt, efter flera decennier, tycker ger den bästa beskrivningen av verkligheten.
Kritik av nyandligheten
I intervjusvaren förekommer också åtskillig kritik av nyandlighet och new age. Sådan andlighet kan t ex uppfattas som alltför kommersiell, flummig, dogmatisk eller grupporienterad. Det framhålls hur en nyandlig föreställningsvärld ibland kan leda till ett förenklat tänkande. Anhängare har då gått för långt i sina tolkningar eller generaliseringar. Dessa avarter är inget som respondenterna vill bli förknippade med. En av respondenterna intresserar sig visserligen för ”Law of Attraction” och liknande, men hon påpekar hur viss litteratur hon stött på hanterar dessa saker på ett alltför banalt sätt. Att bara man tänker på något, en viss bil t ex, så ska man få den inom kort: ”Tänk på en bil så är den din imorgon ungefär!” Sådan litteratur beskrivs som ”gränsfall”. En av respondenterna hade övervägt att sätta sina barn i antroposofernas Walldorfskola, men ändrade sig när hon fick se informationsmaterialet som skolan skickade ut:

Det var otroligt mycket rädsla tyckte jag i den skolan. Till exempel så skickade dom ut en bild, en beskrivning på ett barn som satt på en gunghäst, en riktig sån här leksakshäst och red, och så var det ett kryss över den. Det var fel. Så var det ett barn som satt på en stock. Det var rätt, för då… Och dockor ska inte ha ansikten heller, för då… Det var mer rätt att sitta på stocken, för då fick sinnet jobba, och man fick föreställa sig att det var en häst. Alltså främjar dom fantasin. Han som satt på den riktiga hästen behövde inte föreställa sig, därför var det dåligt. Men så funkar det ju naturligtvis inte, att fantasin tar stopp, utan han som sitter på den där andra hästen, han fortsätter ju att leka att det är en riktig häst, eller att han är ute på några ängar eller att han är i en situation… Skulle han däremot ha en häst av kött och blod, han skulle fortsätta leka. Fantasin tar ju inte stopp med föremålen, det är också en otroligt materiell syn, tycker jag.

När en viss ideologi eller vissa idéer om vad som rätt och fel överbetonas så kan det likna hjärntvätt, även inom den nya andligheten:

Men jag tycker om… jag tycker om mänskor som man ser skavanker, och jag tycker OM… jag tycker om det här skitiga, i både… allt möjligt sådär, så att man ser att det… Att det finns plats att vara mänska… Och jag tycker inte om sitta sådär… vått-i-vått i vackra färger. Och så blir det jättetråkig konst. Jag tycker att det blir såhär hjärntvättning, att alla ska vara lika. Jag vill att individen ska komma fram och få göra vad den vill.

En av intervjupersonerna är intresserad av UFO-frågan och håller för troligt att vår planet får besök av utomjordiska civilisationer. Dock reserverar hon sig emot vad hon beskriver som ”religiös ufologi”:

Det finns många ufologisällskap som är väldigt mycket inne på det gudomliga… Ja, dom är så gudomliga och… Nä, jag tror inte… Jag tror på jämlikar. Alltså inte det här att se upp till… Å, dom är gudar. Då hamnar vi i samma… Då har vi en ny bibel igen va.

En nyandlig lära kan vara mer eller mindre systematisk eller utarbetad. Vissa riktningar nöjer sig med att ”nu ska vi dyrka gudinnan igen”. En respondent, som läser mycket olika litteratur på det nyandliga området, konstaterar att det finns ”mycket skräp” också och att det gäller att kunna sovra. Det finns kursgårdar där målsättningen är att deltagarna ska utveckla andliga förmågor. Detta kan vara missriktat och rentav farligt. Nyandligheten är en bransch med många lycksökare. Mycket handlar om att tjäna pengar. Att utbudet är så ”spretigt”, t ex i boklådor som säljer sådan här litteratur, är ett tecken på detta, menar en respondent.
Personliga besvär kan förstås alltför konkret, utifrån en tänkt kausalitet med orsaker i tidigare liv. Reinkarnationsterapeuter tenderar att bortse från att det kan finnas en symbolisk dimension i vad deras klienter berättar. De tar det alltför bokstavligt. Om jag är rädd för vatten behöver det inte betyda att jag har drunknat i ett tidigare liv. Sådant kan också ha en symbolisk innebörd, påpekar en respondent, att det snarare säger något om hur jag upplever mitt liv just nu, att jag kanske håller på att ”drunkna mentalt i min situation, av alla krav”.
Ibland blir kausala resonemang som utgår från karmalagen rentav cyniska. Om ett treårigt barn mördas, finns det de som vill hävda att då bör det barnet i ett tidigare liv självt ha dödat ett barn som var tre år gammalt. Detta är visserligen en möjlig orsak, men det är oklokt att låsa sig vid denna förklaring. Karmalagen lär att människan själv är ansvarig för hur hennes liv blir. Det går ändå att rikta kritik emot denna föreställning, enligt vilken varje människa helt och hållet själv är orsak till sitt öde. Invändningarna handlar inte om att det i princip inte skulle kunna stämma, men att det kan leda till en dålig attityd om detta betonas för mycket. Det blir då alltför egoistiskt. Livet är trots allt en relation med andra.
Påståendet att var och en ”skapar sin egen verklighet” kan leda till bristande empati. Om någon varit med om en bilolycka, då är det en okänsligt att fråga den personen varför hon drog till sig just den erfarenheten:

Och nu har det blivit mycket såhär, man säger med new-age-människor… ’You create your own reality’… och så blir det här… Jaja, nån har en bilolycka… Varför skapade du det där för? Du får skylla dig själv alltså. DEN attityden kan jag inte hålla med om… Alltså vissa tänker så, att äsch jag behöver inte bry mig om nån annan, jag behöver bara bry mig om mig själv. För att jag skapar ju min verklighet. Det är ju min värld i alla fall.

I det korta perspektivet kan vi inte åstadkomma särskilt stora förändringar i våra liv, menar en respondent. Föreställningen om att ”tanken är skapande” och liknande utgår från antagandet att tillvaron är uppbyggd på ett godtyckligt vis, vilket den inte är. En av respondenterna beskriver vissa delar av nyandligheten som ”ett subjektivistiskt träsk” som han personligen inte vill ha något att göra med. När folk minns tidigare liv då är det ofta i form av kändisar och stora gestalter ur världshistorien, vilket pekar på att det kan finnas ett element av självbedrägeri i det hela. Tanken att du kan attrahera eller dra till dig vad som helst, bara genom att fokusera på det, är alltför simpel:

The Secret är ju inne på det, det är jättepoppis såhär inom nyandligheten va… Och du kan önska dig precis vad du vill ha, så får du det, därför att universum är som en stor godisfabrik, och så bara önska… Bara du önskar dig tillräckligt mycket, såhär så… därför att du skapar din verklighet. Men jag tror att det bara är ena halvan av ekvationen.

Äsch, jag skiter väl i det, och dom får väl skylla sig själva. Och det spelar ingen roll i alla fall, för allting finns och allting… och blablabla. Om man använder den här filosofin SÅ, då blir det ju liksom en copout… Man flyr.

Intresset för att få veta vem du varit i ett tidigare liv är i sig suspekt och det finns utrymme för en hel del självbedrägeri:

Jag skulle säga att intresset för… det här lite romantiska intresset för tidigare liv och så va, spekulationer kring det, det hör väldigt mycket samman med det här som jag kallar nyandlighet-newage-krimskrams va, sådär. Att det är såna här uttråkade, medelålders hemmafruar som dricker örtte och pratar om att dom har varit prinsessor i det forntida Egypten och sånt där… Ja, jag har varit det och det… Att det blir nåt slags, ja, sentimentalt tidsfördriv va.

En intervjuperson sätter själva konceptet ”andligt” i fråga. Vad är det egentligen vi menar med det? Hon exemplifierar med poesi och konst:

Det andliga ligger inte i beskrivningen, det är ju ett väldigt materialistiskt sätt att se det. Det andliga ligger ju i hur man bygger upp nånting. Jag menar en poesi blir ju inte andlig bara för att man skriver himmel tio gånger, eller… utan det är vad som ryms mellan orden och hur man konstruerar upp det.
Och jag blir väldigt trött av att titta på såna här beskrivningar som ska vara så kallat fin konst. Jag gillar mycket mera den här skitiga i så fall konsten på nåt sätt, och att man känner att det är en människa, och man känner människans inre, och att det är någon som söker, och att det kan ta upp fruktansvärda situationer, men själva liksom hur… Det här intelligenta sättet att manifestera det, och hur en andlighet sipprar genom. Men till exempel, som Edith Södergran, hon kan ju vara väldigt andlig, tycker jag, fastän hon skriver mörkt, hon skriver att hon ligger på botten av en mörk brunn till exempel. Det är ju ingen himmel eller nånting, men där är det så mycket längtan och kärlek som det rymmer, och det är det tycker jag som är andligheten.

Kommentarer inaktiverade för vi. Tro och vetande

Filed under 22-Intervjuer 2009-2010, 28-vi-Tro och vetande