Att hantera det paradoxala

Att hantera det paradoxala

En skala från att individen står helt oförstående/hotad inför det mångtydiga, till att detta rent utav blir en näringskälla, vad som gör livet värt att leva (litteratur, konst och musik t ex, såväl som en hunger efter en mera krävande andlighet) något man söker sig till, ett objekt för förundran.
 
”Hur den vuxna individen förhåller sig till mångtydiga intryck/impulser från omgivningen och inifrån sig själv”
 
Post-paradoxal – Paradoxal – Pre-paradoxal – Kontradiktionär – Pre-kontradiktionär ?
”P3 – P2 – P1 – K2 – K1
Nä bättre med sifferbeteckningar för nivåerna 5-1, då man komb m I-axeln (M4, I2, etc)
 
 
 
Post-paradoxal nivå         Här reser man sig från brottningsmatchen, dammar av sig, gör sig redo gå vidare.
 
Relativt oberörd av det mångtydiga, tar förekomsten av sådant såväl som hur man kan förhålla sig, som något naturligt. Här är det möjligt att gå och tugga tuggummi samtidigt, så att säga. Vill aktivitet igen, som efter en sjukdomsperiod. En aktivitet som inte är begärsledd på samma sätt som tidigare. Hos Fowler beskrivs det som att individualiteten tonats ned. Aktiviteten har såväl en ny avsändare som ny adressat kunde man säga, även om vad som görs inte behöver se så annorlunda ut. Man har ställt sitt liv och sina krafter i ett större sammanhangs tjänst, vilket kan vara såväl ”en gud”, mänsklighetens väl eller egna höga ideal. En religiös terminologi ligger nära till hands för att beskriva denna transition men den går förmodligen att beskriva också helt med psykologiska termer. (jmfr Maslow). En uppenbar svårighet är att skilja – och att överhuvudtaget föreställa sig – ett sådan här nivå, från vad man är van vid och med rätta misstror. Den blandas helt naturligt samman med uttryck på framför allt kontradiktionär och pre-paradoxal nivå.
 
För somliga kan denna övergång markeras eller utlösas av någon mystisk eller religiös upplevelse (Geels), vilken ger en ”kick” i denna riktning. En ”kallelse” till större engagemang. För andra är det blott och bart en mättnad på det tema som varit dominerande under långa perioder av sökande och levande. Man är redo att gå vidare.
 
Detta är en aktivitet av en ny art, som är svår att konceptualisera eller helt enkelt förstå på lägre nivåer. Det är naturligt att det yttersta målet för andens utveckling på lägre nivåer istället angetts som ”utslockande”, ett ”nirvana”, motsatsernas upphävande, o s v. Att det är aktiviteten, viljan i sig själv, som är illasinnad eller som för vilse (vilket det i och för sig också är på lägre nivåer). På en post-paradoxal nivå är det förmodligen här som individen sätter in sitt krut, att skilja aktivitet från aktivitet, att rannsaka drivkraft och motivation. Att kunna skilja aktivitet från aktivitet – istället för aktivitet från inaktivitet – ställer större krav på individens mognad och beredvillighet till självrannsakan.
 
Liksom alla sådana här stadiumteorier (även om detta inte är riktigt en sådan, eftersom individen vid ett givet tillfälle kan återfinnas på en lägre nivå än tidigare) finns en inbyggd frestelse när man försöker placera in sig själv eller andra i dem. De aktiverar helt naturligt naturliga narcissistiska tendenser, och gör uppgiften vansklig. Fowler försöker undkomma detta genom att gång på gång påpeka att ett stadium inte är bättre än något annat, o s v, förmodligen utifrån en kristen referensram – ”min faders hus har har många boningar” (etc). Hos Erikson finns den inte på samma sätt, då hans trappa är närmare knuten till det kronologiska åldrandet.
 
För denna modell är det speciellt en fara som kan förutses, och det är att man förväxlar den post-paradoxala nivåns ”aktivitet” och fräckhet, med liknande uttryck på lägre nivåer. Jag litar på Fowler, och Maslow, att individer på den högsta nivån är ytterst sällsynta (ref). Och jag förmodar att det paradoxala stadiumet verkligen måste sökas – och förverkligas – innan den post-paradoxala nivån på ett genuint sätt blir tillgängligt.
 
För att beskriva den post-paradoxala nivåns aktivitet behöver man tillgripa motsägelsefulla uttryck: Individen på denna nivå gör val utan att i djupare mening välja bort något. Inget ställningstagande innebär i djupare mening ett avståndstagande från andra åsikter eller uppfattningar. Uppmaningar och ord till vägledning på kollektiv eller individuell nivå utesluter inte ett samtidigt accepterande av andra sätt att leva och handla. En sådan ”opartisk” inställning är själva fundamentet och förutsättningen för den post-paradoxala nivån. Men att denna nivå mycket lätt kan förväxlas med andra arter av aktivitet är verkligen inte svårt att förstå.
 
Om vi leker med tanken att den historiske gestalten Jesus fungerade på en post-paradoxal nivå (flera av mina respondenter anger honom åtminstone som ett exempel på någon som kommit så långt man kan komma) så kan detta åskådliggöra just hur svårt det är att rätt bedöma en sådan individ och hans drivkrafter. Vi vet att han kan uppfattas som alltifrån hårdför revolutionär, i vars efterföljd nästan vilket fördömande eller vilken handling som helst kan rättfärdigas, till en mycket försiktig person, som kan man kan undra hur han överhuvudtaget vågade gå utanför sin snickarbod. Att han skulle ha fungerat på en post-paradoxal nivå kan göra det lättare att få de olika fragmenten att passa ihop.
 
Så denna modell, liksom de flesta modeller, ser vårt liv ur ett fågelperspektiv.
 
Där handlingar inte är ”rent” post-paradoxala nivån ska man då ändå hänföra dem till denna nivån, eller till lägre nivåer? Ska den post-paradoxala nivån reserveras för ”mystiker”? Att det finns individer eller sammanhang där beslutsamhet, handling är parat med andliga förtecken, som är långt från de post-paradoxala kvaliteerna, det är uppenbart. Men det finns troligt också blandformer som är svårare att avgöra vad de ska höra hemma. (Men det borde kunna finnas de på neurotisk + post-paradoxal nivå… Där den paradoxala nivån inte är fullt etablerad – kanske helt enkelt p g a att de inte är särskilt gamla, så att det naturligt finns ”ungvuxna/adolescenta” drag kvar (kanske är detta rent av en framtidstyp?) – och notationen för dem bör då bli ”N5”.
 
Går det att motivera att modellen anpassas även för ”I5”, och rent av ”P5”, d v s en sjätte ruta? Konflikten borde öka med avståndet till det post-paradoxala, precis som med ett barn eller en tonåring som pressas att agera på en vuxens nivå.
 
Skulle modellen rent av kunna ha en ruta för varje nivå på II-axeln (som nu med nivå 5)? Fördelar, nackdelar? Det blir fler varianter… Inkluderande samt regulerande hamnar till exemel i varsin ruta. Och med en ruta även för varje nivå på I-axeln? Det blir 5×5=25 rutor.
 
Är individen som här beskrivs på en post-paradoxal nivå – relativt aktiv och beslutsam – speciell för en västerländsk kultur, eller är det kännetecken som delas av så avancerade individer på olika håll i världen? (Braminen som sitter på en planka och blir badad och matad…) Vilket utrymme för personlighet finns det, och kulturell färg?
 
”Ålderdom”?
 
Paradoxal nivå                  Det här är en mogen nivå. Stor förmåga till ambivalens, att se saker från olika synvinklar, att ha överseende med egna och andras brister. Egna begär ställer sig sällan i vägen eller leder vilse.
 
Såväl Kegan som Bergstrand (i En illusion) skriver om ”skuld”, vikten av att bearbeta och göra sig fri denna. En skuld som har sitt ursprung i det oidipala dramat?
 
Hänförd av det gåtfulla, mysteriuemt, det stora i det lilla (ref Tolle!). Kan också delvis passiviseras av det, vill ”äga” det… Som Gollum, ”My prescious”. Prematurt åldrande en risk (Erikson). Krönet på ett slags rörelse som gått över ”ungdom” och ”ung vuxen”. Här har man nått fram till bemästrandet av en av livets stora uppgifter (Erikson). Överblick, visdom. Denna utveckling och detta slutmål har också motsvarigheter i den ”andliga” utveckling som många läror hypotetiserar eller beskriver, och som respondenterna i denna studie talar om. Detta stadium/nivå har förmodligen varit ”ett ideal” på såväl pre-paradoxal som kontradiktionär nivå. Men den post-paradoxala nivån har däremot varit gömd, så att säga, bakom horisonten (dess inslag av aktivitet blandas lätt ihop med och kan inte skiljas från den oro eller sådan begärsdrivna projekt som man man själv erfar och har erfarenhet av – det är i första hand ”friden” som lockar).
 
När paradoxal nivå går ”i stå” har den blivit för introvert och liknar då kanske en psykoterapi där (såväl klient som terapeut) tappat syftet ur sikte, d v s att kunna återgå till det vanliga livet med förnyade krafter och förmågor, och att terapirummet (liksom bönekammaren, dojon, moskén) inte blir en slutgiltig parkeringsplats, ett akvarium där vatten, syre och ljus existerar i fulländad homeostas.
 
Samtidigt måste vi förstå att den mognad som finns här är ofta både beundransvärd och resultatet av många erfarenhet. Det är naturligt att detta tillstånd är såväl efterlängtat som mycket tillfredsställande. Den är sökandets ålderdom (?), arbetsdagens slut, måltidens mättnad, en stund av stillhet efter att gong-gongen ljudit.
 
Medelåldern.
 
Typiska försvar:
 
** Hög adaptiv nivå/Mogen **
 
Antecipation
Anknytning
Altruism
Humor
Rättframhet
Självreflexion
Sublimering
Undertryckande
 
 
Pre-paradoxal nivå           Kan hänföras, respektera det mer mogna, men tappar det gång på gång ur sikte. Religiös dyrkan av det upphöjda, sin guru som tillskrivs sådan kapacitet, o s v. Mogna/neurotiska försvar engageras för att hålla t ex de stora frågorna borta. (Fortfarande splittande tendens när det gäller de ”över-vardagliga” frågorna och påfrestningarna?)
 
Här finns de naturliga adepterna, de som kan erkänna andras storhet utan alltför mycket hallabaloo.
 
Ung vuxen.
 
Typiska försvar:
 
** Hämningnivå/Neurotiska **
 
Förskjutning
Dissociering
Intellektualisering               dogmer, ”läror”, övertygelser
Affektisolering
Reaktionsbildning
Bortträngning
Annullering
(Rationalisering – V)
(Isolering – V)
 
 
 
Kontradiktionär nivå       Registrerar men underkänner.. ”jaja, men hur skulle det se ut om?”
Hur med trad religiösa, som mognadsmässigt är på åtm pre-par nivå, jobb och familj o s v, men stöder terrorism – är deras andlighet då av ”simplifierande” typ? Det är fullt möjligt att en självmordsbombare hör till gruppen SIMPL (Björn E på föreläsning) – definitiv, tvärsäker, förförd, men inte ”galen” – d v s kan hålla ihop sig, en kär familjemedlem, o s v. (Men finns förmodligen de med ideologi/fungerande/ av PRIM som på ITER och SREF typ också).
 
Växlar mellan att idealisera det stillsamma, kontenta (som förmodligen är förenat med makt), och handlingskraft, potens, att kunna säga fram. Kan verka idealisera bättre fungerande personer, som klarar av sina liv, och är ”mänskliga”, mångsidiga – kanske de på ”pre-paradoxal” nivå? – eller det helt upphöjda hos dem på ”paradoxal”  nivå
 
Tonåringens nivå.
 
Typiska försvar:
 
** Lätt verklighetsförvrängning **
Nedvärdering                     vissa är dåliga, rätt och slätt, håller inte måttet (men kan ändå utnyttjas eller behållas som vänner, då de inte hotar inre balans el aktiverar svårare känslor)
Idealisering                         dyrkan av guru, ledare bl a, men också inter-personellt (individen har få lägen när bedömer andra – över eller under)
Omnipotens                        har ”förmågor”, ämnad för stora saker (som new age tillhandahåller en meny av), allvisdom
(Somatisering – W)            reningskurer, kurer, lavemang, ”candida”
 
** Förnekandenivå **
Förnekande
Projektion
Rationalisering                    ”jag behöver inte det eller det – har gjort i tidigare liv”
 
** Uttalad verklighetsförvrängning **
Autistiska fantasier             ”klarar mig själv”
Projektiv identifikation
Splitting av själv/obj-relationer
 
** Agerandenivå **
Utagarande
Apatisk inåtvändhet
Hjälpavvisande klagomål
Passiv aggressivitet
 
 
 
Primär nivå                       Disintegrerad (men kanske ska vara på I-axeln?)
 
Har knappt resurser att registrera, än mindre processa, mångtydighet. Mycket låg funktionsnivå. Flyr eller dissocierar från det vanliga livets påfrestningar. Ger fritt spelrum åt ”primärprocess”, lustprincipens såväl libidinösa som vedergällande impulser.
 
Stämmer på andlighet av SREF typ, men PRIM? (När jag är tveksam här, beror det då på att jag har en bild av vad PRIM skulle vara, som något som är på högre nivå än ”Primär”?)
 
Barnets nivå.
 
Typiska försvar:
 
** Psykotisk nivå **
Proj. på vanförst.n.             Det är en ond värld som omringar oss, de är ”ute” efter oss… Ett mkt slutet sektklimat
Psykotiskt förnekande        Jim Jones uppe i djungeln, osårbar, jag är skyddad av x
Psykot. verklighetsförvr.    ”Domens dag” snart här
 
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
 
ÖVRIGA FÖRSVAR:
 
                                            Maniska försvar
Hypokondri
Tvångsmässig aktivitet/Maniska försvar
Fördomar & åsikter
Vändning mot självet
Fixering
Självbestraffning
Asketism
Fundamentalism
Blockering
Sexualisering
Kontrollerande
Inhibering
 
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
 
(Förmodligen är det något liknande som man ser inom konsterna… musik, måleri.. d v s hur ens sinnen och behov förändras vartefter med en fördjupad bekantskap. Och där ett senare stadium är ett picasso-stadium: ”Det har tagit mig ett helt liv att lära mig måla som ett barn.” (”Min konst är en lögn som avslöjar sanningen”…)
 
Detta senare stadium är på nytt ”självrefererande”, kan man säga, också skamlöst. Inte plats för religiös retorik, men det är intressant att göra en referens till Matteusevangeliet där Jesus får frågan av sina lärjungar, om vem som är störst i himmelriket, och får till svar: “Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.” (Matt 18:3-4). Denna föreställning om ett barnlikt stadium finns också hos mitt material… citat (?)Men det är fel att säga att man är tillbaka, inte heller låter det sig grafiskt framställas som nivåer ovanpå varandra i en spiral. Det är två typer av tillstånd som har anmärkningsvärda likheter.
 
Typ av andlighet (i ASI-modellen) är alltid resultatet av ett möte mellan flera faktorer, främst lärans karaktär, eventuellt grupptryck och individens mer stabila resurser (bl a I-axeln) respektive aktuell livssituation. När man säger att någon har en andlighet av ”simplifierande” typ, så ger det alltså ingen indikation om vilken rörelse individen tillhör eller vilken lära hon bekänner sig. Individer med andlighet av SIMPL typ hittar vi förmodligen i moskéer i Afganistan, i tevesända predikningar på andra sidan av Atlanten, i yogastudios på Östermalm, o s v. Det har inget direkt med aggressivitet att göra heller.
 
Om man skulle tillåta sig en reflektion på kultur- eller samhällsnivå, så skulle post-modernismen vara uttryck för en ”paradoxalitet”, medan – de mer balanserade – uttrycken av kritik emot denna kunde ses som förlöpare av en ”post-paradoxal” nivå. D v s att man ser den humana potentialen och drivkraften bakom dess uppkomst, men också de uppenbara begränsningarna och potentiellt sövande eller nästan ”toxiska” effekterna då den tillåts att dominera allt för mycket (Bauman, Flax).
 
En nivå har normalt sina ivrigaste försvarare på närmast föregående nivå, vilka har nästkommande nivå som sitt ideal, och möjligen också lätt projicerar ut sin egen oförmåga i nämnda aktuellt avseende på omgivningen. Därför är det inte så märkligt att de ”paradoxala” värderingarna – d v s en gränslös förståelse och rättvisa, kort sagt – ofta hörs proklameras med en närmast ”kontradiktionär” hetta och oförsonlighet. (Jmfr i svåra fall tangerar det vanföreställningssyndrom, av typ ”kollektivparanoia”, där personen ser sig som talesman för någon minoritet som uppelevs vara utsatt för försummelse eller övergrepp från samhällets sida (Ottosson, 1983/2004). ”Collecting injustices” (Cooper, 1991). De relativt sätt mognare i sin tur genomskådar begränsningarna och riskerna med det post-moderna och lägger gärna ett ord för nästkommande nivå, d v s det ”post-paradoxala”. Men förväxlas då ofta med dem som från ”primär” nivå förfäktar en ”kontradiktionär” lösning på det ena eller andra problemet. De senare är som barn vilka, när de funderar över vuxenlivet, bara uppmärksammar frihets- och maktaspekterna (ref). De som debatterar på kontradiktionär nivå har i sin tur små resurser att göra den nödvändiga nyanseringen mellan dessa två mer ”aktiva” grupper.
 
Varför ge utrymme åt dessa funderingar här. Även om uppsatsen utgår från individens upplevelser, så är andligheten en del av samhället.
 
Här är det på sin plats att ta upp teorierna om de schizo-paranoida och depressiva positionerna (Klein, ref?). Dessa kan sägas utgöra ett slags motsvarigheter till omogen respektive mogen nivå på den mer makligt framskridanden psykodynamiska skalan (OPD t ex). Hur förhåller sig dessa två paradigm till AIS? På I-axeln hittar vi i stort sett den psykodynamiska personlighetsutvecklingsaxeln (minus mer flyktiga fluktuationer, som i AIS förlagts till II-axeln). På II-axeln (med det underliggande resonemang om ”vital” respektive ”dominant” regressivitet och rationalitet) kan det kleinianska igenkännas, d v s att de två tillstånden kan växla hos vuxna, friska individer. Och rent av bör göra det! De utgör ett slags motpoler vilka måste tillåtas att ha sitt inflytande över det psykiska livet. II-axeln hamnar någonstans mitt emellan den kleinianska och den gängse psykodynamiska synen på – om man tillåter sig att förenkla resonemanget – ”aktivitet” respektive ”stillhet”, ”barnslighet” och ”vuxenhet”. Det är inte fel att säga att nivåerna från ”primär” till ”paradoxal” representerar ett gradvis tyglande av ”schizo-paranoida” tendenser och impulser, ungefär som att det mogna stadiumet hamnar överst i OPD-modellen. Men på ”post-paradoxal” nivå släpps de fria igen! De är en kraftkälla, och står för åtminstone en del av vad ”the second boldness” representerar.
 
II-axeln representerar såväl en stadiumteori (eller rent av två, då den förutom att beskriva individens mognad från barn till vuxen, också läggs fram som en skiss för en andens utveckling över flera inkarnationer) som ett antal nivåer som individen, beroende av livsomständigheter, kan förflytta sig emellan.
 
PARADOX. Barn har en begränsad kapacitet att hantera paradoxala eller mångtydiga utsagor eller upplevelser. Om de ens förstår att uppgiften är dem övermäktig, så kan de anpassa sig på så sätt att de imiterar de vuxna. Konsekvenserna av sådan anpassning behöver inte vara allvarlig, men kan förmodligen vara det. Osmält tankematerial som därefter kommer att, liksom med personer som hör ”röster” (?), leva sitt eget liv i individens psyke. Inom religionen finns en förståelse för att vi inför det paradoxala kan stå olika rustade, här erbjuds ett antal olika nivåer för hur man kan hantera såväl paradoxer som ”de eviga frågorna” som kan te sig som ett slags paradoxer (”just som man lever ska man dö”). Liksom inför döden och livets korthet står vi alla oss slätt – ur ett perspektiv, prästen såväl som barnet – men vi kan processa det på olika sätt. Variationer på det omöjliga kan man säga.
 
DISSOCIATION. Att inte klara av att processa intryck och impulser.
 
ASI. Nivåer av hur individen klarar av att processa motsägelsefull eller paradoxal information?
 
ANKN. Den nivån som kallas fragmenterad/dissocierad.. Som antas uppstå när barnet inte klarar av att förhålla sig till ambivalens eller nyckfullhet hos sina vårdnadsgivare.
 
AMBIVALENS. Att klara av att uppfatta, smälta och själv fungera – motsägelsefullhet. Men detta är en utmaning som de flesta av oss så småningom klarar av, då det inte är en sann paradox: Vi upptäcker att vi själva är dubbla, har kluvna känslor inför människor, oss själva och tillvaron, och det blir då lättare att fördra eller stå ut med att andra fungerar så också. Detta är en anpassning till realiteterna. Men skiljer sig denna anpassning från att uthärda insikten om ens egen och närståendes död? Utveckling är att gradvis kommma över svårigheter, lära nytt, sådant som först verkar svårt, oöverstigligt.
 
DEPRESSIV POS. Depressiv positition är både-och. Schizo-par position är att bortse från eller inte kunna uppleva dubbelhet.
 
EXIST. Existentialismen sägs syssla med dessa frågor? Och hur man behöver konfrontera dem, försonas, stå ut. Erikson om att vissa existentiella temata(n) eller insikter blir ”myndiga” först när man blivit äldre. När ung är det mera en pose kanske, i bästa fall, och en prematuritet i sämsta. Erikson talar om en försoning med döden o s v även hos äldre människor, som också är prematur, att man mytologiserar sitt förflutna.
 
DISSOC. DSM-IV placerar dissociation på hämningsnivå? Hur möjligt?
 
ASI. Hur vore om också den lägsta nivån – barnets – anspelade på hur man då förhåller sig till motsägelsefull information och impulser? Istället för ”Primär” så kanske ”Dissociativ” eller något med ”ambivalens”? Att ASI faktiskt är en skala över hur man klarar av att förhålla sig till motsägelsefullhet, olika nivåer av detta? ”Oppositionell”? ”Pre-kontradiktorisk”, ”Splittande”
 
SPLITTA. Spillror. Atomisera. Fragmenterad.
 
ASI. POST-PAR/PAR/PRE-PAR/KON/PRE-KON
 
POST-PAR. Att uthärda döden är så klart lättare om man själv fått uppleva sin odödlighet, som är ett inslag i många mystiska upplevelser. ”Paradoxal” nivå är den nivå där man försonts, inte med döden, men med problemet med döden i alla fall. Denna nivå får en aspekt av introversion, själv-bespegling, som så småningom överges. Den är en variant av tonårens svårmod, att ingen förstår detta mer än jag, ingen har varit med om detta. Man står ensam inför tillvarons obeveklighet (vilket man faktiskt gör).
 
PARADOX. Orimlighet. Absurditet. Skymf. Otänkbart. Självmotsägande. Oxymoron. Kontradiktion. Kontradiktorisk. Motstridig. Divergerande. Hån. Otänkbar.
 

Kommentarer är stängda.