Livsfilosofisk marinad

Livsfilosofisk marinad

Skulle vilja ta upp en sak. Det är inte främst bara ännu mera gnäll på nyandligheten, utan en aspekt av mitt eget långvariga intresse jag grunnat på. På temat “ränderna går aldrig ur” eller “Obelix trillade i grytan” 🙂

Nyandligheten, de nyandliga grundtankarna – liv efter liv, att vi själva skapat o skapar vårt öde via våra handlingar (dvs ingen kan lida orätt), att vi steg för steg utvecklar oss mot fullkomlighet, att i perioden mellan två inkarnationer befinner vi oss i ett slags “semesterland”, osv – är en berättelse, ett “narrativ”. Som det så modernt kallas.

Kanske är dessa föreställningar sanningen, men det är ändå “ett sätt att se på livet”. Ett sätt av flera. Andra upplever livet annorlunda, har en annan berättelse. Kanske ska det visa sig att det är de senare som har rätt. (Men om det är så kommer man väl, i alla fall enligt vissa sådana alternativa berättelser, inte få uppleva det heller.)

Jag kan verka kaxig i mina resonemang o ifrågasättanden här i forumet, men sanningen – nu kommer poängen! – är den att jag marinerats i den nyandliga berättelsen så länge, så intensivt, att jag nog inte alls är så färdig med den som jag vill tro 🙂

Ibland kan jag få syn på i vilken hög grad den verkar leva kvar i mig. Ja, bli påmind om att jag ens HAR en sådan (tyst) berättelse inom mig. Jag kan t ex bli omruskad av det “narrativ” som Jennifer Kunst presenterar, psykologen som jag postade många citat av för ett par veckor sen (de ligger i en kommentar till det här inlägget):
https://www.facebook.com/groups/edivforumfb/permalink/1215863778858186/

Bli översköljd av o påmind om en HELT annan berättelse. Enligt vilken det inte finns nån yttersta rättvisa, ingen evig tillvaro, ingen fullkomning, osv… (Men rätt mycket “suffering”, apropå bilden ovan, att försonas med.)

Att jag i grunden verkar kunna känna mig så tillfreds med tillvaron kanske mest beror på mitt långvariga umgänge med nyandligheten? Och att på djupet har jag inte kunnat distansera mig från denna maximalt lugnande & trösterika “berättelse”.

Nu menar ju hon Kunst att rätt mycket av det där man kan anklaga nyandligheten för, det är faktiskt så som väldigt många människor (majoriteten?) ser på livet. Att detta verkar vara en mänsklig tendens. (Bara att med nyandligheten så intellektualiseras & “armeras” ens försvar mot livets basala orättvisa o meningslöshet?)

Eller så är det i själva verket en aning vi människor bara har, om hur livet djupast sett fungerar? Att livet ÄR rättvist, att det går framåt, att vi faktiskt är “in control”, att vi lever för evigt, osv.

Och då kan jag ju inte göra så mycket åt min bekymmerslöshet, då är jag på rätt spår 🙂

Länk till samma inlägg i samtalsgruppen EDIV Forum (Facebook)

Kommentarer är stängda.