Mognadsfelslut

Mognadsfelslut

Tänkte skriva om något som, i brist på bättre ord, får heta “mognadsfelslut”. Ska försöka utveckla vad som avses. I takt med att man blir äldre förändras man, i bästa fall utvecklas, mognar. Det är den naturliga gången. En modell för detta har presenterats av t ex Erik H Erikson, en stadieteori. Vissa, Jean Piaget t ex, har fokuserat på det lilla barnet, medan andra försökt täcka in hela livsspannet. Erikson är ett exempel på det senare. Men detta uppfattas nog av de allra flesta som sunt förnuft. Man förändras och mognar, via olika livserfarenheter. Kronan på verket, målbilden, är kanske den kloka gumman eller gubben.
Med en newage/nyandlig livssyn blir bilden mer komplex, eftersom man ofta räknar med två ytterligare utvecklingsförlopp:
1) Via egna ansträngningar, vissa övningar, studier, insikter, har man chans att utvecklas till något högre eller större än vad som är allmänt i detta livet. Det här smög sig in även hos t ex psykologen Abraham Maslow, med tankar om den “självförverkligade” människan. Inom olika andliga system kallas detta högre stadium för diverse saker: “upplyst”, “kosmiskt medveten”, “clear”. Vi människor kommer olika långt i detta avseende. Spelar man sina kort rätt, gör de rätta sakerna, så har man stor chans att komma extra långt.
2) Med reinkarnationstanken så pågår ett “vuxenblivande” som inte är begränsat enbart till detta livet. Personen kommer tillbaka, i en ny kropp, och bygger då vidare på vad hon eller han uppnått under liven före. Tidigare erfarenheter. Så, en ung människa kan i detta livet vara mer “vuxen” än en betydligt äldre person, om den yngre människan i det större utvecklingsförloppet kommit längre i sin utveckling, är en “äldre själ”.
Åter till “mognadsfelslutet”. I samtal med personer som har en new age/nyandlig livssyn, och som kanske kommit upp i medelåldern, så upplever jag att det kan bli svårnavigerat. De kan berätta att de blivit lugnare, mer vidsynta, inte lika krampaktigt ambitiösa, osv. Och ofta tas detta som intäkt för att den speciella lära man varit anhängare av, den speciella metod för andlig utveckling som man praktiserat, etc, har varit en verksam substans. När man kanske bara, helt enkelt, blivit gammal, ? Dvs det är något som de flesta andra också får erfara.
(Detta har viss relation till fenomenet “pre/trans fallacy”, dvs när ett omoget utvecklingsstadium förväxlas med ett förandligat sådant, som författaren Ken Wilber skrivit om, men är ändå inte samma sak.)
Ett specialfall är de personer som signaturen Muertos (2012, 28 januari) skriver om i en bloggpost, personer som haft en mycket idealiserad, rentav elitistisk, bild av vad de representerar eller ska komma att uppnå:

I suspect that what’s going on is that New Age, now entering its third generation, has developed a theodicy. Now, this is a theological term, but it essentially means an explanation of the existence of evil – why bad things happen to good people. For some of those in the New Age milieu – Foster Gamble, David Icke, Whitley Strieber, Duncan Rhodes and others, all incidentally in middle age and with a long term involvement in the New Age milieu – an explanation is needed as to why, if we’ve entered the Age of Aquarius, is the world less peaceful, equal and progressive than ever? Conspiracy theories offer such a theodicy – the New Age hasn’t happened because evil people prevented it from happening (Muertos, 2012, 28 januari).

Paul Vitz (1977) är inne på liknande tankar utifrån de löften som kom med den så kallade humanistiska psykologin:

Second, as people aged, they realized that many of the things thought necessary for self-actualization would not be attainable in their lives. Besides interpersonal disasters, there were career failures, serious health problems, and many other disappointments. The discrepancy between the promised “high” of the Maslovian self-actualization or Jungian individuation and the reality of their lives created a vast disappointment and “credibility gap.” The belief that psychology could make you happy, that it was the answer, began to fade (Vitz, 1977, Kindle location 2231).

Muertos och Vitz skriver båda om former för besvikelse. I det första fallet projiceras denna ut i högre grad, i det andra fallet är det mer av en desillusion, i bästa fall försoning.

Översikt Aktuella texter

Kommentarer är stängda.