PS 218:3

PS 218:3

Septemberklar och hög är himlens sfär
och solen strålar kring mig där jag går
I bältet under manteln dolk jag bär
En klädnad fin, som prinsen själv jag mår
Vart träd och var rabatt nu hälsar hösten
och avsked tar av sommarn med en tår

Den friska luften fyller alla brösten
I skyn ett fågelsträck: Kom åter snart!
Av Skaparn själv som att man hörde rösten
Han talar djupt och rent, så underbart
Jag skyndar på mitt steg, vill ej bli sen
till samtal med en frände, det är klart

Nu tätnar det bland alla hus, idén
om samarbete mänskor dyrka här
de trängs och snubblar framför mina ben
Så sant, blott svaga hålla hopen kär
Nu skynda bör jag bort till värdens hus
för vänta mig med glädje han nog lär

En stadig port som värn mot gatans brus
där folk drar kring till ingen nytta alls
ett liv som saknar resning, äkta ljus
Lås upp nu kvickt, för annars ger jag hals
Det knäpper till i dörrens trä: Kom in
besökaren, med stillsam ton, befalls

Jag möts av husets trogna jungfru fin
Hon bjuder mig i salen stiga på
Där sitter jag just nu med tankfull min
och väntar, medan klockan jämna slå
Att vi ska tala vidare om livet
Min kunskap han så gärna dela få

Hans tacksamhet är stor, och det är givet
för många goda möten som vi haft
Ett hinder först av tvivel, det blev rivet
och ersattes av samförstånd med kraft
Nu närmar han sig genom korridoren
Mot golvets sten hörs käppens hårda skaft

En uppenbarelse han är, den dåren
försöker nog, men lyckas ändå klent
Stefan Hellsten, 2(3)

att föra sig, en gentleman till åren
Han kom till insikt alldeles för sent
Den manteln hänger illa, stövlar låga
och håret glesnar, upptill är det rent

Men nu vi vidare i huset tåga
mot kammarn där vi brukar hålla till
Få se idag om du min vänskap våga
ta in på djupet, ja, ifall du vill
Då kanske snart befrielsen är nära
Jag sätter mig bekvämt och väntar still

Allena den som ödmjuk är kan lära
Som öppen är för svar och vågar fråga
Jag ser hur tvivel på dig våldsamt tära
och väntar på ditt tal, med ömsint låga
Låt oss på kunskapsfälten ystert leka
Ditt sträckta kärl jag gärna vilja råga

Hur är det fatt med modet, varför tveka?
Du sitter tyst med konstig min, som förr
Jag hör mig själv, i övrigt tystnad eka
Din mun är sluten, stängd som rummets dörr
och klädseln

Hur mår du egentligen?

Att hjälpa det är lycka det för mig
Så låt oss nu ta vid där förr vi slutat
I fokus för vårt samtal har vi dig
Din kamp, din oro, dit har allting lutat
Jag väntar på

Varför rimmar du hela tiden?

Du yppar här en obehaglig fråga
Jag trodde vi var överens om detta?
Din röst den bränner som en elak låga
På plats jag kanske dig behöver sätta

Ta det bara lugnt

Du brutit har av ondska våra lagar
och mera: Slösat hjärtlöst med min tid
så många månader och långa dagar

Stefan Hellsten, 3(3)

Sitt ner! NEJ!

Du gav mig inget val, jag gjort mig fri
att gå till dem som ärligt efterfråga
Helt osjälviskt jag ger den svultne di
som känna kan en gräns för sin förmåga
Min själ är som en källare med viner
och dem som väl förstå just detta tåga

hur långt som helst, med bara glada miner
för att få njuta visdom i terziner

– – –

218:3

Mordet på Karl Seveman, 310218-1127, psykolog, den 17/9 2002 Utskrift (ngt bearbetad) från diktafon tillh gärningsmannen, kvarlämnad på platsen, Götgatan 93, 1 tr, STHLM

Polisen Stockholm

(Lustigt sammanträffande, att jag själv utbildade mig till psykolog senare.)

Översikt Vers och rim

Kommentarer är stängda.