Browsed by
Etikett: parapsykologi

Sökaren 1964-2008

Sökaren 1964-2008

SÖKAREN gavs ut mellan 1964-2008. Redaktör var Sven Magnusson o han jobbade med tidskriften in i det sista. Innehållet spretade åt alla möjliga håll, men Magnusson kändes hederlig, slet vid rodret o försökte styra sitt skepp så rakt det nu gick.

Här är ett minnesord över honom ur Dagens Nyheter 13 augusti 2008: https://bit.ly/2WXLlXq (betalvägg) och ett annat, av författaren Håkan Blomqvist ur tidskriften UFO-Aktuellt 2/08, återgivet på journalisten Clas Svahns blogg: “Sven Magnussons balanserade men kritiska skärpa retade många och han fick ta emot åtskillig kritik både av ‘troende’ och skeptiker. […] Han ansåg att dialogen mellan företrädare och motståndare var viktig.”
http://csblogg.ufo.se/csblogg3/?p=4562

“Har du ett seriöst intresse för alternativ tro, mystik, parapsykologi, gränslandet, personlig utveckling, levnadsvisdom och livets mening, så läs Sökaren, en oberoende tidskrift för livsfrågor.” Så presenteras Sökaren på Tidskrift.nu – Sveriges kulturtidskrifter. Här finns även en innehållsförteckning som täcker de sista åren: https://bit.ly/31NPhxQ

Det mest omfattande arkivet för Sökaren, med flera slags register och med länkar till många gamla artiklar, finns dock här: https://bit.ly/2N4OeGg

(Para)psykologisk forskning med förhinder?

(Para)psykologisk forskning med förhinder?

I senaste numret av Psykologtidningen (8/2019) finns en artikel, “7 psykologiska effekter som inte verkar stämma”. Bl a den s k “facial feedback-teorin”. Den har man ju hört om. Det är pop-psykologi. På 80-talet gjordes ett experiment där försökspersoner fick läsa tecknade serietidningar. En grupp bet i en penna så att mungiporna pressades uppåt, en annan grupp snörpte bara ihop pennan mellan läpparna. Den första gruppen tyckte att serierna var roligare.

Detta experiment har upprepats för några år sedan, men man kunde inte upprepa resultatet. Dvs ingen grupp utmärkte sig. “Detta trots att man använde samma serier som i originalstudien.”

På Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, hade man under flera decennier bett studenterna delta i ett parapsykologiskt experiment. (Jag har för mig jag läste detta avslutades och resultatet analyserades för några år sen, och att ingen telepatisk effekt kunde påvisas.)

En grupp fick sitta i ett rum och titta på dia-bilder som växlade i en viss ordning. Vi skulle samtidigt försöka “sända” telepatiskt, till en grupp försökspersoner i ett annat rum, om det var bilder som ingav en positiv eller negativ känsla hos oss.

Jag minns att jag reflekterade över att vissa bilder nog var menade att vara positiva, men att jag fick närmast en kuslig känsla av dem. Det var något med tiden som gått, som gjorde det. (Minns särskilt en bild av en gungställning på en lekplats, kanske från 70-talet, där färgerna i bilden också blekts med åren. Och även om gungorna var tidstypiska då när bilden togs, så kändes de försummade och övergivna idag.)

Inte vet jag hur det är med facial expression-teorin. Och kanske borde det ha funkat lika bra ändå, om serietidningarna bara uppfattades som smålustiga. Men jag kom i alla fall att tänka på det där experimentet i källaren på institutionen.