Tankar om axlarna i figuren

Tankar om axlarna i figuren

Vägledande för arbetet med uppsatsen har varit en känsla att det är något problematiskt med new age. Inte för alla, eller alltid, men att det är något med själva läran som i många fall utövar en särskild press på individen – och – frestar individen att fungera på lägre nivå än vad som är hennes ”normala”. Sådant har man ju anklagat religionen för sedan Freuds dagar, och säkert innan, men att sådant skulle gälla vissa delar av nyandligheten i extra hög grad. Varför skulle det vara så?
 
I förrgår var det som om saker föll på plats! Och jag har inspirerats att göra om 4-fältaren litegrann och finna/uppfinna passande begrepp för att beskriva det nya. För mig känns det som ett stort hopp framåt.
 
Både I-axeln och II-axeln är i princip axeln för personlighetsorganisation i psykodynamisk teori. Jag är osäker på hur explicit man ska vara i att skriva ut detta på I-axeln? Det blir lätt mera ”precist” än vad figuren egentligen håller för. Kanske kan man nöja sig med att skriva ”högnivå-” resp ”lågnivå-försvar” (nu står det M, N, O, P för mogen-neurotisk-omogen-psykotisk). För II-axeln har jag uppfunnit några nya begrepp. Det centrala begreppet är ”paradoxal”, som i princip motsvarar mogen/ambivalent, ja du vet. ”Hemma med halmen”, mogen medelålder, förmåga till kärlek och arbete (Erikson, Fowler… o s v). Individen har fått rimlig distans till sitt tidigare adolescenta/ungvuxna tänkande – svart/vitt-analyser, uppskruvad egocentrism, idealisering, höga ideal, ”skenbart hyckleri” (Elkind), o s v.
 
Vad som plötsligt blev så tydligt för mig är att ”new age” sysslar med ”absoluta storheter”. Ungefär som den unga människan. Det finns fullkomliga individer, och som blivit detta av egen kraft, och sådan kan man själv bli (och man kan bli deras lärjunge, läsa dem, lyssna på dem), det finns fullkomligt osjälvisk kärlek. ”Utopia” är inte inbillning, men en verklig vision av framtiden som särskilt öppna människor kunnat få, och ett riktmärke, o s v. Som en 17-åring! (Jag tror att gängse religion har betydligt mindre av detta, och därmed mindre av ”pressen” och frestelserna: Kristus är visserligen fullkomlig, men också gud, så han tillhör en annan kategori. Himmelriket är ett Utopia, men samtidigt så uppenbart ”någon annanstans”, ett mysterium. New age vill dock omfatta sådana föreställningar med ”vetenskaplig” anda.) Märk väl att jag inte tar ställning till om föreställningarna i sig är korkade eller falska (för det tror jag eventuellt inte ens att de är!) utan vilket påverkan de kan ha på individen, och varför.
 
Vare sig man nu ska se detta som normala uppgifter, a la Erikson, eller projekt eller ambitioner som individen själv har valt, så kan man beskriva det som ”två utvecklingsmål som krockar”. Samtidigt som individen, med åldern, närmar/borde närma sig en mogen/ambivalent/”paradoxal” (nivå 6 hos Fowler) utsiktspunkt (det finns inga helt goda eller onda människor, alla kämpar på så gott de kan, o s v) så sysselsätter man sig (istället, men graden av engagemang varierar så klart från individ till individ) med ”de stora frågorna” om gudalik kärlek och människans fullkomning – som har så tydliga paralleller till adolescenstänkande (”kontradiktionär” nivå – hittade inget bättre på svenska).
 
Ett tag tänkte jag man behövde ha ett högre steg på organisationsaxeln, men inte längre. ”Mogen” täcker in det mesta, där finns att växa i. Däremot behövs det en till nivå på II-axeln. Denna nivå kunde man kalla ”Supraparadoxal”. Den motsvarar delvis Fowlers 7:e, den ”Universella” nivån (även om jag tycker att hans beskrivning har en alltför individualistisk, ”heroisk” prägel – med referenser till Gandhi och Moder Theresa – förmodligen färgad av ett långt liv instängd i olika kristna församlingar och sammanhang!) Vad tycker jag är speciellt med denna nivå? Varför behövs den i ett schema över nivåer av andlighet? Jo, den representerar ”det Absolutas återkomst” – att individen återigen kan ta upp – vad som hitintills varit – typiska ”tonårs”-teman men nu utan risk att nu alltför mycket påverkas av gravitationen från denna period, eller dessa lager i sitt psyke. Detta kräver att man först erövrat en ”paradoxal” kapacitet. Här, uppfattar jag det som, är själva brännpunkten om man vill beskriva det potentiellt problematiska med new age.
 
Men det är oklart om det supraparadoxala representerar en ytterligare ”mogenhets”-nivå? Eller varför inte alla når hit. En normalt hyfsat gynnsam personlighetsutveckling landar (tänker jag med Erikson) i ”försoning” eller ”frid” etc. Men inte alla verkar ta steget vidare till en ”supraparadoxal” nivå, liksom få tar steget från 6 till 7 enligt Fowler. (Varför inte? Beroende på tillfälligheter, temperament, intresse? Men kanske också för att denna ”mogna” skara i själva verket inrymmer flera subgrupper, som befinner sig på skilda nivåer av ett annat slags mognad, som är mindre ”livslopps”-genererad, men istället bygger på ackumulerad erfarenhet från många levda inkarnationer. Detta skulle kunna vara en syntes av ”new age”-läran och gängse utvecklingspsykologi 😉

Kommentarer är stängda.