“Tydningar och tecken” (1996-97)

“Tydningar och tecken” (1996-97)

Världen öppnar sig för den som har kärlek, och är sluten där kärleken inte finns. Och det gäller väl inte bara i mänskliga relationer, där vi vet att det är så, utan även i allt annat. Världen avslöjar sina hemligheter för den som har kärlek. Det som är hemligheter, inte för att det är hemligt, men för att så få, så sällan, ser det.

“Alla har en historia att berätta.” Man är alltid hel. Vars och ens liv, och sätt att se och uppleva, är ett konstverk. I detta avseende är ingen “mer” eller “mindre”. Genom att utvecklas blir man inte större, man blir egentligen bara annorlunda, och från livets sida kvittar det säkert lika vad man är.

När tunnelbanetåget hade stannat på en station såg jag äldre man med blindkäpp som försökte sätta sig tillrätta på en stol. Det gick ganska långsamt och snart skulle tåget rycka iväg. Då är det en annan herre, inte helt rörlig eller besvärsfri själv, som sträcker sin hand över mittgången och håller den beredd alldeles intill så länge som det behövs. Att se sådant stärker och inspirerar på djupet. Man lever inte av bröd allena.

Det är så viktigt att kunna förundras. Man kliver ur sängen om morgonen och blir stående, vägande på sina två pinnar till ben. Detta är ett objekt för meditation som kunde räcka hela livet.

5

Det är snart dags för valborgsmässoeldar. Jag passerade en sådan härom dagen, och där fanns åtskilligt bråte. Gamla möbler, brädor, ett par slitna trasmattor. Förutom en massa ris och kvistar så klart. När jag kom förbi dagen efter höll ett par småkillar på med att skapa sig en koja i allt detta. De hade brett ut mattorna, stuvat till skräpet så att det bildats som ett rum, ställt upp två kasserade stolar. Av en blå plastsäck hade de gjort en flagga. Det nämner ju Martinus som en av den framskridna människans kännetecken: allt vad hon rör vid får hon att utvecklas. Och att barnen i vissa fall skulle tjäna som våra föredömen har ju andra före honom pekat på.

Att skriva är att göra sig tydlig för sig själv.

Att andas är också något symboliskt: man stödjer bildandet av ett inre rum, fristående från vardagens jäkt och stress – men samverkande, rytmiskt, med allt.

Ute har det börjat regna och droppar blir hängande på fönsterrutan. Det är en dramatik i det lilla; droppens vilja att förbli droppe, avskild och hel, mot vattnets tyngd. Att som en lins för någon få samla in och bryta världen. Åkerns gula och himlens gråvita, skogsrandens dova gröna. Medan vattnet tjurigt trycker på och bara vill krypa ner i jorden igen.

Något som verkligen kan sätta ens sinnesjämvikt på prov är klotter. Stilkänslan – och viljan att göra det vackert – hos dem som utför det är ju också så skiftande. Allt ifrån sköna konstverk på avgränsade ytor, till ett nästan maniskt “skvättande” på allt som färgen fäster vid. Hur ska man förhålla sig? Finns det förmildrande omständigheter, går det rentav att se något positivt i detta?

Liksom en människa länge kan trycka undan signaler från sin kropp, och inte ändrar sina levnadsvanor, så kan säkert detta även för större strukturer. Delvis kan man se klottret som ett slags “rodnader” eller “utslag” på samhällskroppen. Samhället försöker hålla uppe “en snygg fasad”, med är i grunden djupt orättfärdigt (i ett avgränsat perspektiv; samma perspektiv ur vilket klottret kan förarga).

Eller som ett naturfenomen. Naturen låter aldrig något ligga naket. På jorden växer det upp örter och ogräs, på stenar kommer lavar och mossor. På samma vis sprider sig klotter, där det är kalt och rent.

10

Saker som jag köper är ofta defekta. De är spruckna och felsydda, utgångna och gamla, i alla kombinationer. Att sådana problem drabbat mig osedvanligt ofta under, låt oss säga, de senaste tolv månaderna, torde kunna bevisas statistiskt! Hur kan man förklara detta? Någon som ställer man höga krav på sina prylar, och på att få största möjliga utbyte för sina pengar, kommer att hitta fler fel än den som inte är så noggrann med sådant. Så klart. Egentligen blir man då kanske aldrig riktigt nöjd? Kanske blir man också prövad i detta? Att ha allt för höga anspråk är inte bra, man ska lära sig se till det positiva hos alla och allt. En ryggsäck är en underbar sak, även om den är lite felsydd. För hundra år sedan hade man sitt knyte på en pinne.

Hur viktigt är det att man lever enkelt i det fysiska? Man kan tänka sig en skala från, låt oss säga, “Peace Pilgrim” – kvinnan som vandrade kors och tvärs genom Amerika, med endast några få ägodelar och ett kärleksbudskap – till Martinus. Nu menar jag inte att han skulle utgöra ngn ytterlighet härvidlag, men han tycks iallafall ha funnit en glädje i att omge sig med vackra saker. Att ha det ombonat och vackert i sitt hem. Med tavlor på väggarna, minnesaker, vackra färger. Men i hans fall stod det säkert inte i motsättning till en inre renhet och enkelhet. (En tydligare representant för dem som inte avsäger sig det värdsliga goda vore kanske gurun Bahgwan Sri Rajnesh. Men hans andliga storhet är kanske inte alla övertygade om.)

Det är väl något annat man ska leta efter. Ja, kärleken, så klart! Förmågan till denna är överordnad allting annat. Som de brukar påpeka, vilka har självupplevda erfarenheter på området: Utvecklingen medför inte att vi att blir mindre olika. Men kärleksförmågan växer till (och många förmågor med den), den är det gemensamma. Här kan man tänka sig att också den personliga bakgrunden spelar in, ja, även för personligheter på så här hög nivå: Den som levt med knappa omständigheter under uppväxten har sitt förhållande till det materiella, och den som levt ett välbärgat liv har sitt.

Kroppsliga reningskurer kan göra det enklare för högre energier att tränga igenom. De skapar koncentration i medvetandet, enkelhet. De kan göra grunden mer solid och jämn, stärka den mentala motståndskraften mot tillfälliga svängningar o s v. Men kanske skattar man ibland värdet av sådana kurer för högt? Utvecklingen är ju främst en själens uppstigning, och den förmåga som ska utvecklas är kärleken. Livet känns ofta enklare, när kroppen är lätt och mer besvärsfri. Kanske analogt med att man i regel känner sig ljusare till sinnes när vädret är vackert? Också detta är ju “högre energier” som kommer en till del.

Kanske är de visioner man upplever i anslutning till kroppsliga reningsprocedurer mest ett slags himlafenomen, i likhet med dem man kan observera i städer som har mycket luftföroreningar, när gifterna genomlyses av solen?

Man ska inte vara för hård mot sig själv. Livet tillhandahåller ändå prövningar och utmaningar så det räcker. “Var dag har nog av sin egen plåga”, det kan man säga även om man ser positivt på livet. Kanske upplever man även, att när man har behandlat sig själv skoningslöst, så har man också skaffat sig ett slags fribrev att gå hårt fram med andra? Men så fungerar inte livet. Man bör inte endast tänka på att behandla andra såsom man själv vill bli behandlad, men även på att behandla sig själv så som man vill behandla andra.

15

Dammet är en påminnelse om livets förgänglighet – något mycket viktigt. Det letar sig in överallt. En tunn vit hinna lägger sig på allt. Om inte dammet funnits (nedbrutna textilier, avnötta hudceller, hårstrån o s v) så skulle man ju kunna städa “en gång för alla”. Man skulle inte behöva bli påmind om att livet fordrar vår närvaro, vårt engagemang och ansvar, hela tiden. Livet är dock alltid i rörelse, under uppbyggnad eller nedbrytning. Det är inte bara ibland. Det gör sig ständigt påmint.

Det är som att befinna sig på en såpad stock: varje oförsiktig, ryckig rörelse riskerar att få en ur balans. Det fordras skicklighet också till att bara sitta kvar. Men att också ta sig framåt på den! Nyfiket, upptäckande, sökande vilka lagar som verkar; försökande, barnsligt vågande, att sätta sina erövringar på spel, det är något ännu svårare. Det är balansen mellan känsla och intelligens – inte för mycket eller litet av något – och mellan tyngd och känsla. Inte för energiskt, häftigt, men samtidigt inte för återhållsamt, räddhågset, försiktigt o s v. “När man börjar tänka på att visa sin bästa, förment snyggaste sida, mot publiken, då har man förlorat” som någon artist sa i en intervju.

Även om det säkert är långt viktigare, i de allra flesta situationer, och i relation till de flesta sinnesstämningar (intolerans, rasism etc) att påminna sig om att vi människor trots allt är så lika, så kan det ibland vara viktigt att göra sig uppmärksam på hur olika vi faktiskt är. Jag tänker på det här med livssyn och vilka drömmar man har om livet. Även om man själv har en s k “andlig” livssyn, och delar den med många i ens umgängeskrets, så har dock de allra flesta människor en mer praktiskt, materialistisk syn på livet. Man behöver ju inte ta ställning till vad som är med verkligheten mest överensstämmande, utan bara konstatera att vi människor med nödvändighet gör mycket olika prioriteringar i livet. För den med ett-livs-perspektiv ger sig vissa prioriteringar och resonemang, livsmål och ideal, som ngt helt naturligt. En högst ovetenskaplig undersökning av musiken i P3 en helt vanlig dag, ger som resultat, att 95% av alla låtar handlar om kärlek, sådan som brustit eller sådan man längtar efter. “Show me love, what it’s all about…”

Jag har lärt mig något om att föra anteckningar. Att man bör nöta på sina formuleringar, gärna också skriva rent dem på maskin, innan man lägger dem ifrån sig. Jag har idag läst igenom en bunt gamla handskrivna noteringar, och helhetsintrycket av dem är minst sagt tunnt. Det är sida upp och sida ned med ett slags “seismografiska” rörelser, som – hoppas jag – dock, när de skrevs, var uttryck för en inre upplevelse med någon slags substans. Jodå, det var inspirerade ögonblick. Men texterna i sitt nuvarande stadium är knappast medryckande för någon annan. De rycker knappast ens med mig själv. Säkert är det också bra att tänka sig en läsare när man skriver. Då koncentrerar man sig, ställer högre krav på sig själv. Man måste göra texterna självständiga, ja, så att de kan stå för sig själva tills man – om man – en dag långt senare plockar fram dem.

Egentligen borde man väl alltid leva som om “var dag var den sista”. Psykologiskt är ett-livs-perspektivet uppfriskande, om man tänker allvarligt på det. Mycket blir då oviktigt, annat blir så mycket viktigare. Det borde vara lättare att mobilisera omsorg om sina nära t ex. Ja, och även om andra. Prestige, behovet att hävda sig själv, känns som futtiga ansträngningar, när man har så liten tid här på jorden. Då är det lättare att vara tillmötesgående, att inte samla i lador. Men även perspektivet att vi skulle leva flera liv, rent av för evigt, ger också det ett djup åt ens handlingar och möjligheter, när man tänker på det. Inte heller då känns det motiverat att kämpa sig fram till en position, eller yvas över att man har uppnått den. Allting är i rörelse, högt och lågt växlar i en evig följd.

Men det finns helt uppenbart “halvformer” av båda livsperspektiven. Materialisten lever ofta som om han, trots allt, skulle komma att finnas till längre än sitt enda ögonblick här på jorden. Den med ett flerlivs-perspektiv drar inte heller alltid konsekvenserna av sin, åtminstone teoretiska, övertygelse. Ja, båda perspektiven ligger till grund för läror som motiverar till kärlek mellan människor. Krishnamurti, den store tänkaren, uppehöll sig aldrig vid frågor om reinkarnation eller karma etc. Han talade bara om “vardagspsykologi”: Varför är vi så upptagna med våra futtiga teorier och trossatser, och våra egna “jag”? Medan hos t ex Martinus hela denna väldiga teoretiska världsbild också motiverar till kärlek och förståelse mellan människor.

20

Ofta beskriver man en persons egenskaper bäst med motsatspar. Hos någon är entusiasm-melankoli ett tydligt personlighetsdrag, hos en annan är det ödmjukhet-anspråksfullhet, eller diskretion-frispråkighet. Denne skaffar sig särskilda, med tiden djupgående, erfarenheter ur detta. Därför är det sällan berättigat att räkna bort någon som mindre vetande på ett fält, bara för att denne ofta “faller” eller uppvisar svagheter i detta avseende. Denne kan här ofta ha djupa övertänkta kunskaper. Projektmakaren känner måhända hela spektrat, och kan tala även om jämnmodet och melankolin. Den stundtals högfärdige vet måhända en hel del om ödmjukheten; den ofta självcentrerade känner eventuellt till en hel del om kärlek och gemenskap.

Det hör till att vi som människor går till överdrift, och likaledes att vi får erfara detta. Dels får våra handlingar till följd att vi möter andra med liknande svagheter, och då upplever vi det ofta t o m djupare än den som inte brottas med just denna problematik. Den frispråkige blir måhända sårad av någon annans rättframhet, medan den alltför diskrete upplever gemenskapen med andra som overklig och ensam. Dels blir man mätt ju på sina överdrifter, av vilka slag de än månde vara, och provar något annat, eventuellt motsatsen. (Det här är två teman: dels att man ofta har hela spektrat aktuellt – entusiasm-melankoli t ex – dels att även den som ofta faller i ngt avseende, blir högfärdig t ex, kan veta mycket om högfärdens psykologi och motsatsen, ödmjukheten.) Det finns ju också det talesättet, att “man undervisar andra om sådant man själv bäst behöver lära”. Hos t ex den högfärdige växer med tiden fram en längtan efter och en nyfikenhet på motsatsen. Det är naturligt.

“Byt tandborste ofta!” Så står det på förpackningen. Om denna uppmaning kom från ens tandläkare, så vore det en sak, men när det är tandborstföretaget som säger det! Varför vill de att jag ska byta tandborste ofta? Av omsorg om min tänder? Möjligen. För att de vill sälja fler tandborstar? Troligen.

En stor del av vår uppmärksamhet och våra sinnens arbetsförmåga tas i anspråk av reklamen. Därför kan det vara av av vikt att man gör sig uppmärksam på denna, vilka dess grunder är o s v. Inte för att nedvärdera de som arbetar med reklam, men mer för att stärka sin själsliga motståndskraft – och sin medvetenhet om hur detta att göra “reklam” i grunden är en allmän jordmänsklig egenskap. Världen är en värld av särintressen och partsinlagor. Att andra uttrycker sina uppfattning om saker och ting, som kanske avviker från vad man själv tror på – politiskt eller religiöst, eller om mat, musik, konst etc – det kan vara utmanande nog. Men när det gäller t ex reklam är förhållandet ett annat.

Reklam är sällan uttryck för någons övertygelser. Reklam är budskap. Ett budskap i reklamens värld behöver inte vara något man tror på själv, det viktigaste är att det formuleras så att de potentiella köparna tror på det. Ett sådant budskap är man beredd att försvara och dö för bara så länge det genererar pengar. Reklambyråer arbetar åt vem som helst. Reklammannen är en legosoldat. (Hans arbete påminner om advokatens, som ju också ställer sin begåvning helt i någons tjänst, med det undantaget, att medan advokaten slåss mot en jämbördig motståndare – åklagaren – så bekrigar reklammannen civila människor. En verklig kamp utkämpas emellertid mot andra reklammän, om andelar av den gemensamma marknaden – d v s vår tid och våra tillgångar – och han är alltså mer att likna vid, kan alltså även liknas vid en kolonisatör.)

Ja, reklam syftar ju inte främst till att hjälpa konsumenten att få ut mesta möjliga för sina pengar, utan till att – sälja prylar. Bra tvättmedelsreklam är reklam som får folk att köpa mycket tvättmedel av ett visst märke (och därigenom mindre av något annat märke). Reklamens strategi och väsen är att tala till känslan (eller för att vara mer rakt på sak: till könet). Här blir det som tydligast, det Martinus säger om krig m m: att allt har sin grund i viljan att finna sig en partner.

En möjlig strategi för knepiga situationer av alla slag borde vara: att bedja. Men det alternativet anmäler sig inte alltid i medvetandet. Trots att man egentligen är positivt inställd till sådant. Varför gör det inte det? Det borde ju åtminstone finnas till hands när alla andra möjligheter är uttömda? Kanske beror det på en ovana? Ja, det är säkert en del av förklaringen. Men det har också med sådant som självbild och stolthet att göra. Omedvetet känner man att det vore som en kapitulation, och att detta nog skulle ge nya problem.

Vi lever i en skenvärld. Det ska man väl inte låta sig nedslås av eller förargas över. Bara vara medveten om det och inte för mycket söka sin grund i den. Eller i den ensam. Den är ju del av det större, i vilket vår grund skall vara.

“DU VILL DÖDA MIG” står det med stora svarta bokstäver på en stenhäll intill där jag bor. Vem skriver något sådant? Antingen är det en konstnärlig manisfestation, för att väcka tankar, tänker jag, eller så är det ett uttryck för sinnes- eller svartsjukdom. Det är i vilket fall hårda ord som slår emot en.

Martinus skriver om den rena kärleken, att den är synonym med en vilja att beröra. Där denna vilja inte finns och man håller sig tillbaka – så även i sina känslor och tankar, även med dem kan man ju beröra! – där är det som man eventuellt själv upplever som sympati uppblandad med något annat.

Och Tomas DiLeva sa i en intervju nyligen, att det är viktigt att försöka förstå och älska också dem som man nästan upplever som sina fiender. Det är djupsinnigt! För om man visualiserar en skala som går från “vän” till “fiende”, vad ska man då kalla mellanformerna? Halv-vänner? Nej, är de inte vänner för en, då är de snarare varianter av fiender.

25

Tillsammans med ett barn, men kanske ännu mer med någon som snart är vuxen, är det tydligt hur man kan fungera som en kanal för nytt tankematerial. Det känns som ett stort ansvar, jovisst, men det känns mest som något som bara sker. Där finns ens bemötande och ens bemödanden, men på något vis är det själva samvaron som färgar av sig. Detta sker naturligtvis också vuxna emellan; i sällsynta fall (åtminstone på ett tankemässigt plan) också från yngre till äldre.

Ofta använder man metaforen “befrukta” (om nu inte detta är så pass mycket vad som sker, att det egentligen förtjänar att ses som inte blott en metaforisk, men en faktisk beskrivning). Men man kunde också säga: “föda”. Man sätter någon till världen, och ständigt nya världar vartefter.

Att se i hur hög grad ens förväntningar, såväl negativa som positiva (och alltför positiva) skapar ens liv, ja, eller hur man upplever det iallafall. Det är som att varje elak kommentar som formulerats inom en, finner en väg att bli realiserad i verkligheten. Jag tänker på Buddha och hans uppmaning om att man bör utsläcka alla sina begär. Är det möjligt att se livet som det är då? Kanske upplever man att Martinus talar emot honom, när han faktiskt ger begäret en sådan central plats i sin lära? Han talar ju om “urbegäret”, själva viljan till upplevelse, och det som för oss framåt. Men han filosoferar också om hur just våra sympatier och antipatier – vår partiskhet – är det som gör det svårt för oss. Begärsledd kontra förståndsledd vilja och sådant.

Det är väl det minsta man kan begära av sig själv: att man är medveten om att man går, när man går, och att man äter när man äter.

Medkänslan är en kraft som verkar in i den här världen. Och när den manifesterar sig genom någon så är den egentligen irrationell. Varför skulle de starka ta hänsyn till de svaga, de smarta till de dumma? När man hör någon hävda att biståndet till de som är sjuka, de arbetslösa och gamla, människor i U-länder o s v, bör minska, så kan man behöva påminna sig om hur logisk denna inställning egentligen är. Det går faktiskt inte att argumentera emot den. Inte ens en andlig världsbild, som kosmologin, kan ge skäl för varför man skulle hjälpa någon annan. (Mer än på ett mekaniskt plan: Att allt man gör kommer tillbaka till en själv etc.) Medkänslan är ett blödande hjärta.

Moselagen var en humanisering av vad som gällde då. Människor skulle fås att upphöra med att hämnas “intill sjunde led”, och istället begränsa hämnden till den som varit direkt utlösande för oförrätten. “Öga för öga, tand för tand.” Sedan kom det verkliga kärleksbudskapet med Kristus. Att man skulle “vända andra kinden till”, “sticka sitt svärd i skidan” o s v. Och det har vi tragglat med i tvåtusen år nu och det är inte så lätt. Men när man faller tillbaka på det instinktiva, och reagerar automatiskt, då är det ju trots allt moselagen man handlar utifrån. Man rutschar inte hela vägen tillbaka till total hedendom. Att man skulle bege sig hem till dennes familj och härja, om man blivit illa behandlad av någon, det känns ju omotiverat. Men tänk om de på Moses tid faktiskt hade liknande problem? Man försökte ståndaktigt att bara bestraffa den som varit otrevlig mot en, men allt som oftast kunde man inte behärska sig, utan gav sig på dennes fru och barn, kor och grisar, och instruerade ens efterkommande att fortsätta plågandet.

30

Det finns ett franskt uttryck, “jamais vu”, som är motsatsen till det mera kända “deja vu”. Enligt det senare upplever man något som bekant, som man egentligen inte har stött på förut. Med det förra är det precis tvärtom: de mest alldagliga, invanda, rutiner och företeelser står man främmande och förundrad inför. Kalle Anka, vem är denne figur egentligen, och hur ser det ut i staden där han lever?

Minns den gamle konstnären, som i våra ansikten såg både grönt och orange, färger ingen levande människa skulle vilja ha där. Det är den konstnärliga – och den vetenskapliga – blicken. Att se, verkligen se, vad som finns där.

Så svårt vara människa bland människor, en bland likar.

Vad vill det säga att mogna och bli äldre? För sig själv, i det inre, är man ju samma person. Och utan ålder.

Idyll. Det man kan uppleva som det fastboendes okänslighet för idyll. Mitt i det vackra landskapet står gamla bilvrak, rostiga oljefat, på husen grälla plasttak. Är man kanske alltid okänslig i sin egen miljö? Så som en arbetskamrat reflekterade, när han återvände från utlandet med hundratals kort från fjärran gator och hus: Att han aldrig har gått ut i Stockholm med sin kamera. Det är väl konstigt?

35

Man tar för givet att det bara finns anledning att se mörkt på framtiden. Men man sorterar.

Frågor och svar. Det finns frågor som är så allmänmänskliga, så stora och djupa, att man knappt ser dem. Och man vågar inte ställa sig inför dem, för det tycks så patetiskt. Men en livshållning måste grundas på att man står också inför dessa frågor. Inte så att man måste finna svaren på dem. Ja, det kanske inte ens är tillrådigt att “söka svar”. Svar är så okänsliga. Och de syftar sällan på något grundläggande endast. De står för begrepp eller företeelser på högre nivå än det att vara förundrad. Vår syn på “söka”, på “svar” och på “frågor” är nog i hög grad präglade av den materialistiska livssynen, som gett oss så många problem och förvillelser i övrigt (förutom allt det goda: kylskåp, datorer etc.)

För att kunna uppleva naturen, och då inte endast dramatiska, extraordinära fenomen, som färgsprakande solnedgångar, höga berg och djupa dalar, så fordras det väl att man i någon mening har tystnat i sitt inre. Detta för att naturen ska kunna verka på en. Det är faktiskt en träffande beskrivning. Genom sinnena upplever vi och tar in t ex naturen, och om det inte är lugnt därinne, så måste det som vi ska uppleva “överrösta” oss så att säga.

Det gäller väl samma sak för umgänget med andra. För att man ska kunna glädja sig i samvaron med andra, och kunna vara glad också med mindre än beundran, sex, skvaller etc, så måste det också ha blivit tyst där inne. När man är ung äger man i allmänhet mindre av den tystnaden, men vartefter slipas man av. Det handlar en del om hastighet också, och avstånd. Att gå närmare, att slå av på takten, för att det enskilda ska kunna skilja sig ur mängden.

Bakom allt skapat finns omsorg, koncentration, allvar och vilja, detta som i någon mening är synonymt med kärlek.

Jag tänker på skådespelaren, som berättade om sin tyranniske figur med sådan ömhet. Han kunde trots allt känna förståelse, kunde se förmildrande omständigheter o s v. Det är det konstnärliga närmandet när det är som finast, en innerlighet som ligger kärleken nära.

40

Ibland hör man sägas, om någon som begått ett fruktansvärt brott: Det är väl ingen ursäkt att han har haft en dålig uppväxt. Det stämmer in på många. Man kan väl inte bete sig hur som helst för det. Men det är väl just vad det är: en förklaring och ett slags ursäkt?

Det slår mig ofta att där stress finns saknas kärlek. Stress stänger kärleken ute. Men det är nog inte hela sanningen. Somlig stress är rädsla, medan annan stress är blott och bart ett oslipat, omoget hävdelsebegär, d v s viljan att hinna före.

Överflöd. Trädet i staden som släpper ifrån sig tusentals frön, varje år, och kanske bara något enda finner en jordmån där det kan slå rot och växa.

Varför blir natur onatur? Som barnen när de flyttar hemifrån, och lever på vita bönor direkt ur burken och Coca Cola, efter att tidigare ha fått lagad mat hemma.

Av naturen kan man bara lära sig om fullkomligheten och aspekter av denna. Även lejonet som jagar och nedlägger ett byte är den högsta harmoni. Ofullkomligheten måste man gå till människan och det människoskapade för att kunna studera. Så småningom bryter det in, i den människoskapade världen, en kraft som är på sätt och vis irrationell. Genom den uppstår en form av natur, ja, som tillochmed är mer natur än naturen själv. Där finns en stämning som är gemensam.

45

Samvetet: Det känns långsökt att försöka förklara det utifrån gruppdynamiska, och i grunden själviska, motiv.

De skönlitterära verk som jag har läst sedan tonåren är högst tjugo till antalet, och troligen inte fler än femton. Min skolgång är avbruten och min allmänbildning har stora luckor. Kan man då skriva en egen bok? Jo, man skriver utifrån det man har! Och har man inte lust att göra research så gör man inte det heller. Man skriver en sådan bok som man kan skriva, som man kanske vill skriva.

Varje människa är en helhet, väl fungerande, som kliver upp om morgonen och går och lägger sig på kvällen, och däremellan är vaken och går omkring i sitt liv. Som ställs inför speciella utmaningar, och som reflekterar människor och händelser med det hon har. Varje synpunkt är värdefull. Varje utblick kompletterar vår hela bild. Varje bok är ett uttryck för en hel människa.

Tanketabun. Vi har fått färre nyanser och ser inte vad vi ser. Det är något som kommit med den materialistiska vetenskapen. Där är ett sådant förhållningsätt – att strypa sina sinnen – ett slags garanti, för att man inte ska tro eller påstå för mycket. Den är ett redskap och ett filter. Men när denna sedan, i form av vetenskapens rön, spridit sig ut till allmänheten och där omformat medvetandet, så har det blivit ett verkligt handikapp. Detta tabu lägger bomull kring hjärnan. Man ser inte vad man ser, det blir inte medvetet (vilket naturligtvis inte hindrar att man ändå agerar utifrån det).

Kläder ska bäras som bar man dem inte.

Det gives väl endast en väg till beständig lycka: att önska att det som sker sker.

50

Mesta möjliga för minsta möjliga, denna inställning som tycks helt självklar i affärslivet etc. Och så undrar man varför det finns krig?

En av de verkliga villfarelserna är att man tror att man kan dölja sig för sin omgivning. Utöver kroppsspråk, röstläge etc, så finns det också andra nivåer där kontakt och överföring sker. Dessa skikt som vi oftast inte vill kännas vid, men som man tidigare tillmätt större betydelse och kanske kommer att behandla med större respekt i framtiden. Nu sker det hela under ytan, på ett omedvetet eller nästan omedvetet plan.

Det är inte omoraliskt eller ansvarslöst att inte vilja göra karriär. Men att vilja göra karriär kan åtminstone vara det. Det är dessutom ganska humorlöst. Då tar man livet på för stort allvar. Eller så tar man det på för litet allvar.

Jag tittar på ett fotografi från en stad i ett fjärran land. Det är en gatubild, en korsning i en ganska liten stad. Några människor och tvärs över korsningen ett gult bostadshus med butiker i gatuplanet. Plötsligt är det som om jag vaknar till inne i bilden. Den här platsen finns! Människor lever här. Det finns en verklighet, som bilden egentligen bara är ett blekt, flyktigt – om än fascinerande och oändligt mycket mer än inget alls – uttryck för. Det där fönstret brukar någon öppna. På insidan av det fönstret sitter hakar av något slag. Där bor någon, precis som jag bor här, lika fullt och verkligt. Där finns fotografen. Och bakom honom mer av denna plats, med dofter, vardag, vänskapsband, förhoppningar.

Det slår mig ofta, när jag varit inomhus länge och sedan går ut, att det är som att komma till en helt annan värld. Även om man har fönster att titta ut genom – och det har man väl oftast – så är det ngt som man inte kan föreställa sig, en kvalité som man svårligen kan alstra själv, som finns där ute. Och det gör inget skillnad om det är stad eller landsbygd.

55

Man känner att världen är så stor, att det finns så många länder att memorera och vad som händer där. Ja, kanske är de många, men det är bara dessa, trots allt. Det finns inga fler. Det finns si eller så många floder. Inga fler. Samma sak med vår kropp. Den är ju oerhört komplicerad, och avhandlas i böcker tjocka som telefonkataloger. Och ändå är det bara detta, inget mer och inget annat. Örat ser ut och fungerar just som det gör! Fem fingrar sitter på en hand, som sitter i slutet på en lång arm. Det är en sällsam känsla.

Ingen egenskap förefaller mig vara mer åtråvärd än den att kunna förundras. En livsupplevelse måste, hur sofistikerad den än är, vila på en botten av förundran. I annat fall är det som finns där inbilskhet, allt för fasta strukturer. Allt kan fylla en med en sådan förundrad känsla. Ja, verkligen allting! Detta har en hel del gemensamt med en mediativ upplevelse. Och med det som benämns “kärlek” även.

Jo, allt sådant är väl egentligen ansatser att ringa in detta: att älska, nirvana, att bli ett med det betraktade, tomhet. Dock kan ordet kärlek ge intryck av något alltför strävande, presterande, medan tomhet kan verka apatiskt etc. Vad vill det säga? En arm, en ormbunksplantas lilla slutna hand, som långsamt öppnar sig? Vad är det? Och vidare, längre och längre bort från det tomma, kalla vanemedvetandet. Vad är detta “att se”, att något äger tyngd, att gå på marken? Att vara förundrad, denna lättflyktiga, svårträffade balanspunkt, mellan vansinne och vanesinne…

Syrénträd, stora, kraftiga som ekar. Med sina toppiga klasar, så överdådigt slösande, som väl inget annat träd. För första gången i livet har jag sett dem. Annars har de funnits i ögats periferi, eller i dess oftast ganska bleka centrum.

Kanske är jag för ung. Jag tänker sällan på “alltings förgänglighet”, som är det enda som vi med säkerhet vet om vår framtid. Den oundvikliga döden. Men hellre än att ta döden för givet, som en “konstant”, så väljer jag livet! Kanske finns det inga bevis för att livet går vidare? Åtminstone inga bevis som skulle kunna övertyga alla. Jag har iallafall inte funnit några. Inte ens några som räcker för mig själv själv. Men jag ödar heller ingen kraft eller tid på att finna några sådana. Men jag noterar att många talar om detta, och har upplevt tecken, och jag låter det vara tillräckligt för att kunna stå öppen för möjligheten.

Kärlekskraften. Den som kan förnimmas också mitt i civilisationen, i det ofullkomliga, var kommer den från? Det är inte många som är nöjda med livet de lever, med sina arbeten. Inte så många har en tillitsfull känsla för det som sker. Och ändå finns kärlekskraften där runt allt och alla! Nej, det är något annat. På samma vis som vi kan genomströmmas av en innerlig värme för hur barn engagerar sig i sina lekar och upplevelser, så kan vi fyllas av en sådan värme inför alla människors strävanden.

Vårt allvar, våra förhoppningar, våra försök att skaffa oss garantier för livet som fortsätter. Också i vår gudlöshet, i vår missundsamhet och vårt martyrium, är vi rörande och älskansvärda. I vår fåfänga, vår egoism, ja, på något vis även i vår grymhet, i vår vrede. Allt sådant är i någon mening barnsligt och kan fylla oss med ömhet och förståelse. Där sådant som ömhet, omsorg, skapande verksamhet, hängivenhet i självförglömmande verksamhet finns, där är det inte så svårt att förstå hur denna kärlekskraft kan upplevas. Men även där motsatsen manifesteras, ett stort allvar, en måste-inställning, finns något som är rörande och som kan väcka vår ömhet.

60

Det finns något “passivt” hos kärleken. Passivt i betydelsen att den inte vill något speciellt, som är det eller det förment goda. Den som älskar är inte där med sitt eget viljande, eller motviljande. Men i de flesta fall vill man eller så vill man inte något. Och i sina konsekvenser är det ofta inte så stor skillnad. Det är för stor kraft i “utförandet”, kunde man säga, vare sig man vill eller inte vill. Kärleken är det som inte är detta.

Kärleken är något som till stor del “sker”, det handlar mycket om att ge plats för den att ske, i samtal och samvaro t ex. Att den andre ska få uttrycka sig och växa, i ens eget hjärta, där så mycket annars ska få plats: begär, vilja det eller det, sympatier och antipatier. Kärleken är inte heroisk på något vis. Man är som ett ägg. När man knackat sig tillräckligt många gånger mot omgivningen så spricker man upp, och då blottas det mjuka inre.

Att man inte har någon reell upplevelse av sin inre värld – egentligen inte erkänner dess suveränitet – får många konsekvenser, t ex en oförmåga att hålla isär sinnesstämning från yttre händelser. Att skilja psyke och materia åt. Att uppleva och agera med dem åtskilda. Det borde vara möjligt att utveckla ett medvetande, där man kan operera med dessa mer (två) oberoende av varandra. Eller är det så att dessa ska vara förbundna. Att när man behöver ta i så ska även en mental tyngd mobiliseras, för att man inte ska skada sig? Men den kan kanske i så fall mobiliseras i mer eller mindre balanserad form?

Man promenerar till bussen och känner sig väl till mods. Vädret är vackert och människorna man möter är också vackra. Plötsligt inser man att tiden är knapp, och man skyndar på sina steg – och man förmörkas. Nu ser med ens människorna inte så trevliga ut längre, skorna skaver, bilar står dumt parkerade o s v. Här blir man plötsligt en fånge i sin egen materialistiska världsuppfattning, kunde man säga. För naturligtvis finns det ingen självklar koppling mellan ökad steglängd, snabbare puls och – ett försämrat humör. Detta är också djupt liggande vanor. När man börjar springa, så är man med ens tillbaka på savannen, som ett jagat eller ett jagande djur. Eller om man ska ta locket av en burk, och det sitter fast, då blir man lätt arg. Ilskan åtföljer den större kraftinsats som nu erfordras. Jag skyndar på mina steg när jag går, och jag blir stressad; jag rycker till i hundens koppel, som en markering, men det gör mig arg.

Även Martinus kan vara en prövning för ens sinnesjämvikt. Han skriver här och där om olika missförhållanden, skildrar dem målande och medryckande. Storföretagaren och materialisten t ex avhandlas så att det osar om det. “Ja, där satt den, på dem bara!” Men ibland har jag tyckt att han nästan går för hårt fram. Det kan kännas som angrepp. Det är väl för att man läser dessa beskrivningar utifrån sig själv? Man har svårt att uppleva en kraftfullhet som är fri från brutalitet. När Martinus säger om storföretagaren, att denne “sväller i beundran av sig själv och vilken godhjärtat person han är, då han ger obetydliga gåvor” etc, så kan man tycka att detta är ett klockrent angrepp och ett underkännande av dessa individer. Man riktigt ser framför sig hur den som uttalar något sådant är högröd i ansiktet, spänner käkarna och nästan väser fram varenda ord. Men samtidigt, ord för ord, skulle det också kunna vara endast en beskrivning av sakernas tillstånd, något som läggs fram med en balanserad tyngdenergi.

Överkörd groda

feststämning

tusen glada myror

Är Gud en personlig eller opersonlig kraft? Det är kanske så att “det personliga” i gudsupplevelsen endast ligger i den bedjandes förhållningssätt? Men i vilket fall är det något gott i att förhålla sig till Gud eller livet som om det vore en person, eftersom det hjälper en satt ha en riktig attityd. Det är lite som skillnaden mellan att bli betjänad av en kassör och av en bankomat. I det senare fallet beordrar man bara att något ska ske, man är inte där med tankarna, måhända är man också mindre tolerant för variationer och de problem som kan uppstå.

65

Alla har samma centrum. Hur ska man se på detta? Tanken att jaget i oss alla skulle vara detsamma – verkligen detsamma! – är inte det en lite kuslig känsla? Man åldras men förblir i sin egen upplevelse den var man var som barn (då man upplevde sig som vuxen!). Man blir inte äldre inuti, men inte yngre heller. Med samma allvar gjorde jag barnsliga saker när jag var barn, som jag idag gör mer vuxna saker. I min egen upplevelse av mig själv har ingenting hänt. Där finns någonting absolut konstant. Detta inre “jag”, som aldrig tycks förändras eller åldras – och som kanske just därför känns så extra mycket personligt – är det verkligen samma jag som alla andra har? Jag står kvar inför denna fråga. Vidare läsning, av Martinus eller någon annan, kommer nog inte att kunna tillföra något. Det är inte ett svar jag saknar, eller ens en förståelse. Det känns som om det gör en gott att bara vara nära denna undran. Det kan anas att detta är en av livets verkligt djupa hemligheter.

Det finns så många ledstjärnor: “Dömen icke” är kanske ändå den viktigaste, den som täcker in mest utan att förlora sin substans. Som säger något relativt precist till rätt så många. “Kärlek” är möjligen ett begrepp som famnar mer, men det säger också mindre.

Man kanske kan komma till en punkt när man längtar efter religiositet. Det andliga sökandet kan, ja det är ju inte konstigt, komma att dras med samma begränsningar som det vetenskapliga. Att allt ska gå att förstå, att allt ska kunna formuleras, också för andra. Men man måste kanske låta världen vara vad den är, och inte pressa in den i något den inte är. Det kanske är möjligt att förstå livet. Men man borde väl låta det – och en själv – vara lite gåtfullt iallafall. Kanske är det livet som är svårforcerat, kanske är det bara våra instrument som är trubbiga. Det vet man väl inte.

Att vetenskapen har så många fler svar att ge än religionen beror dels på att vetenskapen inte vet av något annat sätt att förhålla sig. Den måste strukturera, inordna, formulera, också där förklaringarna blir långsökta och träffar vid sidan av. Man ska inte låta sig imponeras av vetenskapen bara för att den talar med så myndig stämma och tycks ha svar på allt. Vetenskapen är en pratkvarn som älskar att höra sin egen röst.

Vad gör man då när ens samvete, eller känsla för vad som är intellektuellt anständigt, förbjuder en att pressa på ytterligare, men man ändå känner suget efter att få vara nära livet? Då återstår kanske bara ett slags religiositet. Det jag pläderar för är inte någon anti-intellektualitet. Det är lätt att se, att ett vetenskapligt närmande, i sin finanste form, är något högre än en ordinär religiositet. Men när all ens känsla för vad som är anständigt förbjuder en att trycka på längre? Det som återstår (såvida inte livsfrågorna bara är ett slags tidsfördriv) är då ett slags religiositet. Inte eftersökt, i och för sig, men av nöden tvungen.

Ens eget liv är inte helt ens eget. Den andres liv är inte helt och hållet den andres. Det finns ett sätt att uppleva som är annorlunda än det gängse, och “glappet” dem emellan är så stort att övergången måste beskrivas som ett “uppvaknande” eller en “upplysning”. Att det är annorlunda kan man förstå, men det är lätt att ändå tolka in en hel del av det som gäller för viktigt i vår nuvarande upplevelse av livet. Att denna upplevelse – av upplysning – ska kunna tillfredsställa också dessa gamla begär. Men denna nya upplevelse är inte detta. Den är det som inte är detta!

I tredje världen svälter människor ihjäl, medan vår del av världen fungerar på det hela taget rätt bra, med kompetenta människor i ledande befattningar. Men ett land – ja, hela vår del av världssamfundet – är primitivt som låter allt detta fortgå!

70 

Vapenfabriken söker nya ingenjörer till sitt robotprogram. På en bild i annonsen står en leende, kostymklädd man och håller en missil stolt och ömt i famnen. Kan västvärldens kollektiva okänslighet överhuvudtaget få ett bättre uttryck? Och det är inte ens menat att vara en karikatyr!

Att vara politiskt korrekt är ett tillstånd där man inte endast säger det som förväntas av en, utan också upplever det så och tänker så.

Nationerna är något annat än summan av sina invånare. Om lagen och samhället internt är summan av det högsta hos människorna, vad kan då sägas om utrikespolitiken?

Man söker upp en omvittnat klok person för att få hjälp med sina frågor och problem. Och efteråt upptäcker man att inget eller mycket lite av det man hade föresatt sig prata om kom fram. Varför? Om det är så att man går in i ett kraftfält, vad kännetecknar då detta?

Egentligen är alla känslor vackra. Även svartsjukan är vacker, ilskan och missunnsamheten också, ja, nästan sådana känslor i synnerhet. För är det inte märkligt att man har dem? Vad består dessa känslor av? De lever som små apor i ens bröst, och har det nog ganska tråkigt. Ibland hoppar de omkring, men mest sitter de och kikar genom gallret, på världen utanför.

75

Man köper en skiva, kanske bara för en enda låt som man vet finns med, och upplever resten som tråkigt och slätstruket. Men om man då försöker att leva sig in i musiken, om man försöker att känna hur man står där i publiken, hur man har de som spelar och sjunger framför sig, då blir musiken helt enkelt bättre. Det svänger. Låtarna är då små fungerande helheter. Precis så tänker jag att det också är med människor man möter.

Hur kommer det sig att när man ska fotografera något, till exempel sig själv, i en spegel, då måste man ställa in skärpan på dubbla avståndet till spegeln? Om man t ex ska fotografera en skugga på väggen, eller för den delen: en ljusreflex, då ligger ju skärpan på väggen? Det är alltså inte spegelbilden man fotograferar, utan det som spegeln reflekterar. Och så är det naturligtvis också för ögonen. Är det därför man upplever att man kan försjunka i en spegelbild – och den känsla av overklighet som åtföljer detta – eftersom blicken är inställd på dubbla avståndet till spegeln och dess omgivning?

Med begäret efter det perfekta alstrar man en energi som tycks vilja slå tillbaka så småningom.

Att inte förlita sig för mycket på de enskilda ordens uttryckskraft.

Hur kommer det sig att man gärna vill vinka till varandra när man möts ute till sjön? Men att inte motsvarande behov finns på fjället? Kanske har det att göra med att vattnet är ett så ombytligt element och att man känner att man är helt i dess våld. Allting flyter, stiger och sjunker. Att hälsa till varandra blir då ett uttryck för att man söker bekräftelse och trygghet i det enda som kan vara fast, när det materiella nu så påtagligt är i rörelse: det vill säga det andliga. Så ska vi nog komma till att fungera i livet som helhet också.

80

“Ge en människa en aldrig sinande inspiration, och därtill en vacklande hälsa, så skall hon nog lära sig att bedja” skriver Kierkegaard. Bönen kommer att utvecklas, inte bara för att man vill “göra gott i världen” etc, utan för att man behöver bli räddad undan sig själv och sitt eget inre. Denna malström av mörka tankar och känslor som slungar en ur balans ideligen. Det är djurets dödskri i den människoskapade världen. Det är en bön som är långt ifrån heroisk eller kontemplativ.

Att ha respekt för Martinus, men inte nödvändigtvis för den kosmologiska kulturen.

Behövs överhuvudtaget tanken om karma? Att handla utifrån en sådan vore väl inte så snyggt. Att det man gjorde eller inte gjorde, skulle baseras på vissa beräkningar. Det finns väl åtminstone tre varianter: dels den indiska modellen, där man anser att de som lider till fullo bör få uppleva konsekvenserna av sina handlingar; dels den mer intellektuella modellen, där man inser att även ens egna handlingar, t ex hjärtlösheten, skapar mörk karma för en själv. Men sedan finns det också den direkta modellen, enligt vilken man resonerar så, att det är ju inte alldeles enkelt att leva, att man kommer att ramla dit gång på gång, det gör alla…

Detta har även viss relevans för begreppet förbön, som idag kan vålla problem. “Är det riktigt att använda förbön, om man vet att någon har det svårt, när det nu är dennes karma att uppleva dessa svårigheter?” Dessa bryderier uppstår nog egentligen bara på grund av vår relativa okänslighet. Kärleken den vill allt, kärleken hoppas allt, kärleken tror allt, som det står i bibeln.

Det finns två typer av andliga lärare: provokatörer och informatörer. De första sporrar oss att ta fram det bästa inombords, att skapa förändring, att göra upp med våra lägre sidor. De talar ofta utifrån en egen djup erfarenhet av dessa förhållanden. Inte sällan hävdar de också att det är möjligt för var och en av oss att snabbt uppnå deras nivå. Informatörerna (och hit ska väl Martinus räknas) förklarar varför detta inte lyckas oss.

Kärleken är inte bara “att släppa rädslan”. Det är snarare kampen vi ska släppa.

85

När man säger att någon är för (mycket) det eller det, då har man tydligen en upplevelse av att denne borde kunna vara annorlunda. Någon är för intellektuell, för ivrig, för sparsam etc. Det är uttryck för ett slags dömande. Men man kan ju också bedöma någon som påfallande intellektuell, mycket ivrig, utpräglat sparsam etc, utan att detta är att underkänna denne! Människor har egenskaper, såväl positiva som negativa, det är ju inget konstigt med det. Och hur skulle det kunna vara förenligt med kärleken att inte uppleva detta, att nöja sig med färre nyanser i livet?

Martinus lyfter fram Fader Vår som en fulländad bön. Den innehåller allt vad en människa kan begära och fortfarande vara i kontakt med livet. Men samtidigt ska ju också bönen utvecklas till den mest intima relationen. Om man hörde någon använda ett språk som i Fader Vår, när han pratade med en vän, hur skulle man då tolka detta? Skulle man verkligen tro att detta var en nära, intim relation? Det är säkert möjligt att också recitera böner som ett slags mantran, eller som matematiska formler.

Kärlek är att släppa kampen. Kärleken öppnar dörrar. Den öppnar dörrar till andras hjärtan, och den öppnar dörrar till ens egen djupare kunskap, som länge hålls utom räckhåll för en själv.

Hur förhåller sig bönen till t ex affirmationer och visualiseringar? Man kan förmodligen uppnå en hel del med dessa sistnämna tekniker – tanken är ju skapande – ärligare relationer, ett bättre jobb etc, om man samlar sitt medvetande kring dessa frågor. Att adressera en sådan önskan till Gud, eller att koncentrera sig tankemässigt i form av en visualisering, “på egen hand”, har eventuellt ingen större betydelse.

Där bönen kan komma att få stor betydelse, är i arbetet med att finna en jämvikt i sig själv själv, att t ex bearbeta ett mörkt samvete. Ja, det gäller säkert också de påfrestningar man möter “utifrån”, men i ännu högre grad det egna mörkret, det som stiger upp ur det inre. Här kommer vi in på det område som är speciellt för bönen, nämligen det att kunna söka samvaro eller tröst (till skillnad mot affirmationer eller liknande, som är mer att likna vid skapande, byggande verksamheter, ja, eller ett slags “postorderförfarande”).

Troligen kommer vi, vartefter vi blir mätta på vår egen inre oro, egoismen och otåligheten, att söka tröst – ovillkorlig tröst. Och denna kan man nog inte finna i sig själv (då själva denna upplevelse av att stå ensam i livet, är en gemensam nämnare inte endast i skilda formerna för själslig olycka, som depression och martyrkänslor, men också i visst slags behag eller lycka, t ex själv äregirighet, överlägsenhetskänslor o s v). Här är det som gudasonen återvänder till Fadern, och är beredd att ta den enklaste syssla. Det är en barn-förälder-relation som mer och mer etableras. I svåra stunder kommer vi, liksom barnet, att söka vår Faders hand.

Det nämns i boken “Martinus som vi husker ham”, att Martinus ska ha sagt: “Jag förstår inte hur människor törs undvara bönen”. Törs? Här är det nog inte främst konkreta, fysiska faror som avses, som man skulle riskera att hamna i om man inte ber, utan möjligen mer mentala sådana. Bönen “Ske Din vilja” blir absolut inte något man bara sätter dit på slutet, ett slags “bönesuffix”, något man använder för att, så att säga, “knyta ihop säcken”. Den blir förenad med den största glädje och lättnadskänsla.

Jag tror att man på en tidspunkt kommer att vara mycket trött. Trött på sina fåfänga försök att gestalta sitt eget liv (även om det varit framgångsrikt). Det finns mycket man kan uppnå med affirmationer etc. Allt skapande och omskapande kan ju egentligen sorteras in under detta begrepp. Men när man inte längre vet vad man ska ta sig till? Den som är fattig längtar normalt efter att bli rik. Men den rike som “har allt” och ändå känner sig otillfredsställd och olycklig, vad ska han längta efter?

Man längtar efter pengar för den frihet och rörlighet de upplevs medföra. Men när man har pengar kanske man kommer till att uppleva att det finns en annan sorts rörlighet som egentligen är mer eftersträvansvärd: rörligheten i det mentala. Jag tror att det är iochmed denna trötthet som man på allvar börjar ana vad detta innebär: att vi alla är delar av Gudomen. Det krävs att man har blivit tillräckligt trött på det isolerade livets många (och in i det sista mer och mer sofistikerade och “uppblandade”) varianter, för att man ska kunna stanna upp och bara vara glad för det som är. Varje strävan efter att uppnå en “egenfärg”, stöter bort denna erfarenhet, som i djupaste mening är en mystisk erfarenhet.

Fasta tankestrukturer ska att lösas upp. Kanske föreställer man sig ibland, att vartefter man blir mer och mer bekant med Martinus tankar, så ökar också ens säkerhet på dessa områden? Det tror jag till största delen är en missuppfattning. Den säkerhet man kan känna hämtar mycket av sin kraft ur det gamla.

90

Om man länge och starkt har åstundat något, och det sedan händer en så som man har längtat, så kan man tolka det på åtminstone tre sätt: Dels att det är fråga om ett “bönesvar”. Man har sänt ut sina medvetna eller omedvetna böner och Gud har nu uppfyllt dessa. Man kan också tänka sig att de starka bilder man haft i sitt inre, har varit en sorts föraningar om något som skulle komma att ske. Ett tredje alternativ är att dessa starka målbilder har blivit till fasta tankestrukturer som faktiskt har skapat ens verklighet. Ett fjärde alternativ, till sist, skulle väl vara slumpen då. Även om det inte finns någon godtycklighet i livet, så kan det ju dock vara så att de samband som lett fram till en händelse är helt andra än de man tycker sig se.

En historia ur verkliga livet: När jag gick i första klass funderade jag mycket på hur jag skulle kunna fånga flickornas intresse. Jag fantiserade om hur jag skulle klättra upp i ett träd som stod i utkanten av skolgården, sedan skulle jag falla ned och bli funnen av dessa flickor, som skulle bära mig tillbaka till skolbyggnaden i en liten procession! En vacker vinterdag gick jag så ut för att promenera med en av dessa flickor, och hennes hund, i skogen. Vi gick högt uppe på en bergskam invid ett stup. Det låg sådan där svallis över stupet. Jag ville väl imponera lite på henne, så jag gick nära alldeles nära kanten, och plötsligt slant jag och gled iväg. Det var högt och när jag slog i marken förlorade jag medvetandet. När jag kvicknar till, är det någon som bär mig genom skogen, och flickan går bredvid och oroar sig. Min dröm hade gått i uppfyllelse!

Sådana fasta tankestrukturer och begär av vilka medvetandet är så fullt, även där målen tycks “ljusa”, kommer att upplevas som mer och mer besvärande. Bönen kommer mer och mer bli vår tillflykt undan dessa mentala bojor, undan oss själva.

Idag är det nog ganska många som har passerat de grövsta formerna för lidande. Det som är kvar för dessa människor att göra upp med – nyanser av det som Martinus benämner som “den längst levande avguden” – kanske utifrån verkar vara bagateller. Men med ett sinne som blir allt känsligare är dessa besvär påtagliga och går djupt. Och vi kommer att söka lindring, utan att det ligger något kokett i detta. Det myckna pysslandet med den egna personen, det egna avgränsade ödet, den egna välgången… Detta är starka, uråldriga strukturer, som kommer att vara det som pinar oss in i det sista, och från vilket ingen annan lindring ges än bön (och vartefter bot och bättring). Att mentalt få ställa in sitt medvetande på t ex “Ske Din vilja” kommer att upplevas som en ynnest, en dyrbar invitation. Det är som att för en stund få lyfta den kokande kastrullen från spisen. Det är tomt livet utan Gud.

Ännu så länge är bönen i hög grad “affirmativ”, kanske man kunde säga. Bönen som ett formulär. Men man kan säkert uppnå både det ena och det andra, av materiella och andra fördelar, via bönen. Men i de fall ens böner här blir “besvarade” så skylles det troligen mer tankens skapande kraft än bönens. Att be om en bil och sedan få en bil är knappast en vittnesbörd om vad man kan uträtta med bönens hjälp. Om vi kunde se våra liv från ovan, så skulle vi nog få se hur detta ständigt är vad som sker: att våra drömmar och “böner” vartefter går i uppfyllelse. Och i den andliga världen sker ju sådant simultant, om man ska tro Martinus. Där kan man önska fram ett helt parkeringshur med bilar, om man vill!

Bönens stora förtjänster ligger på psykets område, snarare än på det materiella. Bönen är “dödskriet”, när vi söker och behöver Gud. Allt annat kan hänföras antingen till kärleksskapande eller tankeskapande. Bönen är – såväl i sin mest primitiva som i sin mest fullkomliga form – ett dödsskri. Varför har vi så svårt för att bedja? Ett viktigt skäl är, att vi alltjämt klarar oss rätt bra på egen hand (vilket vi naturligtvis inte gör, men det plågar oss ännu inte) om vi ska bedöma läget själva. Gud är ännu inte viktig för oss. Det blir han först när vi gett upp vår “beslutanderätt”. Tills dess skymmer vi Gud med vår egen kropp. “Min tumme är lika stor som solen”, som någon sa.

När det handlar om att bedja för andra, så tror jag inte att man ska överdriva böneformatets betydelse. Den verksamma “substansen” är kärleken, den verkliga omtanken. Det är som med mediciner: de finns ofta både som tablett och i flytande form, allt efter vad som passar personen och situationen bäst. Men det är inte formatet som eventuellt gör nytta, utan det som formatet bär fram. Att göra det i form av en bön kan hjälpa oss att fokusera. Men man kan tänka sig möjligheten att förbönen också t o m distraherar, och även att den skyler över en kärleksbrist hos en själv, så att man inte själv kan upptäcka den. Att beröra någon, vare sig det sker med handen, med ord eller en tanke, eller i böneform, är alltsammans likartat. Bönens kraft och styrka ligger främst i att den kan vara en hjälp för en själv.

95

Man kan gott tacka för att man får vakna till en ny morgon, trots att man genom t ex Martinus kosmologi fått gjort troligt för sig att man har ett oändligt antal “mornar” att se fram emot. Att få finnas till är trots allt mera än vad någon kan begära. Det är ett mysterium.

Vi säger att vi vill lära oss att bedja, men det är inte sant. Det som föresvävar oss är inte den rena bönen, utan en mix av i våra drömmar behagliga saker. Samma sak med kärleken. De stora lärarna på livskonstens område (av vilka jag håller även Krishnamurti högt) skulle nog beskriva vår situation som så, att vi egentligen trivs rätt bra med vår kärlekslöshet och vår gudlöshet. Och förmodligen har de alldeles rätt.

Bönen är lika litet som kärleken en förmåga som beror av vår vilja (till skillnad mot t ex förmågan att segla eller spela bridge). Att vi har svårt för att bedja, beror inte endast på att vi inte har tränat tillräckligt. Det som saknas oss är också erfarenheter av ett djupare slag. Kärleken lär vi om genom att erfara konsekvenserna av ett kärlekslöst handlande. Bönen, och kärleken till Gud, lär vi genom att erfara, ja, vadå? Kanske är det konsekvenserna av separation, av egoismens torftighet, avsaknaden av gemenskap, den borg som egoismen bygger åt oss, som lär oss detta? (Och då handlar det inte endast om obehaget, utan även om obehaget vid behaget: mättnaden.) Att ställa kärleken och bönen så tillsammans, kan lära oss något om bönen, och det kan lära oss något ytterligare om kärleken. Det finns det gamla talesättet, som tillskrivs Sokrates, att “jag är så vis, för jag vet att jag ingenting vet”. Detta är en viktig ingrediens av såväl kärlek som bön: att inte veta “för kraftigt”.

Det är inte mindre kärleksfullt att ifrågasätta något än att tro sig veta. Hur kommer vår väg fram emot en självupplevelse av kosmologin se ut? Kommer vi att kunna hävda dessa tankegångar med större och större patos, tills en dag vårt elddop sker som den slutliga bekräftelsen?

Att vår minnesförmåga skulle minska, förklaras ofta med att intuitionen tillväxer och gör minnet överflödigt (förutom att det är en automatik i det). Men det finns också en moralisk dimension av detta: Den försämrade minnesförmågan går hand i hand med en ökad vilja att inte minnas, en vilja att inte hålla fast.

100

Alla längtar mot ljuset. Ljus och mörker växlar i kretsloppet, visst, men ljuset är trots allt grundtemat. Ordningen, ja, kärleken bakom allt. Det är bara under en relativt kort period som individen upplever omedvetenhet, och ännu kortare är perioden av själsliga svårigheter.

Kärleken är ett universiellt språk och ett språk som fungerar över alla tider och i alla skeden. Även i den relativt korta period när vi använder vårt gryende medvetande i egoismens och dråpets tjänst, så är kärleken något som vi lyses upp av och som vi drar oss emot.

Man ska se till det ljusa i alla. Finns det ett medvetande, då finns det ett gryende ljus. Finns det ännu inte ett medvetande, som hos djuren, då finns det ursprungliga ljuset där, oemotståndligt. Se hur alla lyses upp av ett kärleksfullt väsens närvaro! (Och de som har svårast för det kan vara de som egentligen står det verkligt nära.) Alla älskar den som älskar.

“Fanns inte Gud så skulle vi få uppfinna honom” säger ett talesätt. Och det stämmer nog. Behovet av att kunna söka stöd hos och uppgå i något som är större än en själv är fundamentalt. Liksom psykologen har sin handledare, och prästen sin biskop som har sin ärkebiskop, så behöver människan sin gud. Man brukar framhålla kärleksbudskapet som en gemensam nämnare hos de stora världsreligionerna, men även själva gudsbegreppet är ett sådant drag som förenar. Att det finns något som är större än en själv. Materialismen är en liten parentes i själens evolution.

Det är fullt möjligt att ha en ganska stor insikt i dessa lagar, och att fascineras av dem, att argumentera utifrån dem och även kunna inspirera andra med dem, men brista väsentligt i medkänsla.

Det sägs att kärlek är att släppa rädslan. Men i botten finns inte rädsla. I botten är kampen, den som har tusen ansikten. Rädslan är överlagrad kampen och kampen är det som dröjer kvar längst. När man hävdar att rädslan är det som ligger djupast, är det inte oproblematiskt att förklara varför det tycks så svårt att åstadkomma en varaktig förändring i sig själv? Svaret på varför det är så svårt att uppnå förändringar är, om man ska tro Martinus, att kampen trots allt ger oss en mängd saker, som vi ännu upplever som behagliga och därför inte vill vara utan.

Det finns i varje situation, i varje möte och varje stund av ett möte, en energikombination som är mer i harmoni med livslagarna än alla andra. Att manifestera den är att göra “Guds vilja”, eller det är att ta konsekvenserna av frågan: “Vad skulle Kristus ha gjort?”

105

Att “ge sitt liv för andra” det låter inte så glatt.

Vad kan man säga om kärleken utan att förminska den? Kärleken är den enda verkliga evighetsmaskinen. Den tar ingen tid, ingen plats, ingen kraft, den blir ett plus i alla led.

Kärleken är en kraft som går åt två håll. När man känner en motivation till att leva fredligare, släppa kampen, att vara människorna och livet närmare, och man riktar in sig på detta, då kommer kärleken en till mötes.

Man kommer kanske också att uppleva en speciell trygghet, när man börjar bli uppmärksam på att ladda varje gest med ett innehåll. Man samordnar sina styrkor s a s. Man vet att man gör vad som är möjligt. Ofta kan man uppleva en olust, eller en känsla av främlingsskap inför livet och sig själv, på grund av en bristande överensstämmelse mellan gestens yttre natur och det innehåll man laddar den med. Det är något liknande som att läsa och tala i telefon samtidigt. Detta alstrar också en kampvilja. Man känner att det är något man inte har full kontroll över, att det är något som löper fritt. Man känner olust, som när man har gjort ett dåligt jobb.

Frågan är om man kan känna två känslor samtidigt: Kan man älska någon, och samtidigt vara arg på denne?

110

Viljan till en förmåga, t ex förståelse eller kärlek, är mycket lik själva förmågan. Inte endast handlingen, men även den ånger man känner då man handlat fel (eller inte handlat alls), berättar mycket om en som person.

Att bearbeta sina tankar genom att skriva, det är att tillföra dem ett mått av intelligensenergi, som inte sällan är just vad som saknas dem. Man kan gå igenom vad som hänt, och sådant som hör framtiden till, och man blir inte lika lätt ett rov för sina känslor och stämningar.

Hur kan änglar bryta in i denna världen och sätta sig i förbindelse med oss? Ja, egentligen är det väl så, att vi endast med en mycket liten del av oss själva är fästade vid den här fysiska världen. Kanske kan man likna det vid att man står på knä på en brygga, böjer sig fram och doppar ansiktsskivan ned i vattnet. Med så gott som hela sig är man ju kvar i världen ovanför!

Det finns egentligen inga svåra ämnen att skriva eller föreläsa om. Allt handlar bara om att man inte ska lägga ribban högre än att man kan ta sig över den. “Reinkarnation” t ex. Martinus kunde ju prata om detta på en hög nivå. För honom var väl detta inte svårt. Men om man ska hålla ett föredrag på det temat själv, då kan det kännas ordentligt svårt. Det ska kännas svårt! Man kan ju inte gå på som Martinus. Hur skulle man kunna efterlikna honom?

Man börjar från grunden, med sin undran över detta begrepp. Söker grunden i det som är allmänt mänskligt, det man delar med de flesta andra. Man försöker bevara någon sorts intellektuell hederlighet, en boskillnad mellan egen och andras kunskap på området. Alla har väl erfarit, hur det är att inte kunna leva upp till de förmågor man utgett sig för att äga. Fasansfullt!

Hur fungerar karma egentligen? Man irriterar sig på någons beteende, t ex det att sätta upp fötterna på sätet framför sig i tåget. Men vad i det exemplet är ens egen karma? OK, låt oss anta att det har med vår egen hänsynslöshet eller tanklöshet att göra. Efter att ha upplevt sådan tanklöshet genom andra bli vi mer hänsynsfulla, vi skärper oss, och vartefter kommer vi mindre och mindre i kontakt med andras hänsynslöshet. Folk sköter sig bättre. Eller så är det helt enkelt så att man inte längre kommer att ta illa vid sig av sådant beteende? Men är karman inställd mot vår upplevelse, egentligen? Eller är den bara en återverkning av vårt handlande?

Det är intressant, och det får konsekvenser för det vi benämner “förbön”. Här finns det ett förhållande som är lite besvärligt: Om någon haft en tung erfarenhet, t ex drabbats av en svår sjukdom, och sörjer detta djupt, vad kan då förbön göra för den personen? Martinus säger, att man aldrig kan befria någon från en erfarenhet som denne måste göra – d v s den personens karma – men man kan alltid be för att han el hon ska kunna bevara sitt livsmod. Men vad är karma i detta fall? Är inte den själsliga upplevelsen också karma, och är det i så fall rätt att önska att någon måtte bli befriad från sådant?

Men kanske ska man se det så att karma är i huvudsak de yttre omständigheterna och inte hur vi upplever dessa? Eller så är det bådeock. Ja, troligen är det bådeock. Saker tenderar alltid att vara bådeock.

115

Det finns någon för alla. I mitt arbete ser jag många människor passera förbi. Och de allra flesta tycks ha träffat någon att tycka om och där känslorna varit ömsesidiga. Par om par lever man i livet. Ett funktion av förälskelsen är man genom den andre faktiskt får en möjlighet att älska sig själv, att förhärliga sig själv. Vid sidan av allt det fina som hör framtiden och det sant mänskliga till så finns denna aspekt.

Man talar ofta om kärleken som en irrationell kraft i våra liv, som “drabbar” oss och som är omöjlig att förutsäga. Men åtminstone delvis är den ganska förutsägbar. Varje människa tycks ha som ett visst värde på marknaden, och man förälskar sig sällan under sin egen nivå, vilket bara det visar på att man på ett omedvetet plan väljer vem man ska förälska sig i (eller åtminstone vem man inte ska förälska sig i). Att människor blir tillsammans som en del av en social strategi, för att man också fungerar bra ihop, det är en sak. Man delar värderingar, intressen och livsmål. Men att man faktiskt också förälskar sig i enlighet med en sådan (omedveten) strategi, det var mer dit jag ville komma.

En värdefull egenskap är att kunna retirera när förhållandena skiftar. Att inte trycka på för hårt, att inte binda upp för mycket energi i det enskilda.

När man tar liksom ett steg tillbaka, kan man inför tingen fråga sig: Vad står nyckeln för? Vad står vattenrännan för. Hunden? Håret? Paraplyet? Försäkringsbolag? Kniv, gaffel och sked? Olika sjukdomars och handikapps symbolik? Almanacka? Ryggsäck? Man kan meditera över ett friskt respektive ett visset löv, som är objekt vilka Rudolf Steiner rekommenderar. Eller de tolv grundfaciten, enligt Martinus. (Eller varför inte “Gud” som var den övning som utlöste Martinus elddop.) Men man kan också ställa sig inför i princip vad som helst: brevlåda, glödlampa, tejprulle o s v.

Man tar liksom ett steg tillbaka: Vad är “en krukväxt”? Vad är “ett paraply”, “en plånbok”, “en spegel” eller “en kryddburk”? Detta att förundras har både en förståndsmässig och en moralisk dimension. Såväl verklig kärlek som verklig intelligens förutsätter detta. Att ställa sig främmande för saker är inte att “konstruera”, eller att göra sig till. Det är ett närmande till det verkliga.

Det finns abstrakta begrepp: “frihet”, “tid” t ex. Det finns mänskliga egenskaper, som “nyfiken”, och man kan försöka känna in människors karaktärer. Det finns vidare ting – ja, som “kryddhylla”, “tippex” o s v. Genom att abstrahera det man möter, kan man komma till att urskilja grunddrag som förbinder olika ting, egenskaper etc med varandra. Detta är troligen inte endast poetiska konstruktioner, men det visar på något verkligt och väsentligt i livet. Martinus talar ju om hur allt är “ämnen”. Varje förening av människor har liksom sin egen laddning.

Sötsaker i stora mängder är naturligtvis inte bra för oss i. Men man kan ju trösta sig med att alla verkar gilla det: från små barn som dricker sin söta bröstmjölk, till framtidens människor som, enligt flera källor, kommer att livnära sig till stor del på frukt. Någon som hade rest i träskmarkerna i Florida berättade att man där t o m matade krokodilerna med marschmallows!

Härom dagen kom jag ut från en tobaksaffär med en bit choklad i näven. Då stötte jag ihop med en kvinna som jag inte träffat på säkert tio år. Vi kom i samspråk om bl a – godis. Hon hade nämligen en tid innan besökt en alternativläkare, för sina krämpor, och dessa hade han snabbt relaterat till just för hög sockerkonsumtion: “Fortsätter du så här kommer du att dö”, hade han sagt helt kort. Och detta vidarebefordrade hon alltså till mig. Ibland är ett sådant möte precis vad man behöver.

120

Kanske finns det i varje moment ett utrymme för en gnutta fri vilja? Det är fotens kana på det glatta underlaget.

Just där husets stensockel mötte gatans asfalt, med hela sin tyngd, där hade denna dag en maskros kilat sig opp. Med sitt rufsiga huvud mötte den en av vårens första dagar. Hur hårt hade inte den fått kämpa för att komma dit den nu var! Hur mycket hade den inte längtat. Den dagen såg jag många maskrosor.

Visste du att av tennisbollen, squashbollen och badmintonbollen, så är det sistnämnda – lustig fågel och hövdingahuvud – som flyger snabbast?

Detta med att förundras står också humorn nära, som ofta är att se saker från nya, oväntade håll. Även den konstnärliga blicken står det nära, så också det vetenskapliga närmandet – att finna lösningar – och uppfinningsrikedomen.

Kärleken och dess nästanformer: Det är som att skilja svarta strumpor från blå. Man tror att man har gjort det rätta valet, tills livet, i form av ett byxben, övertygar en om motsatsen.

125

Man kan bli lite misstänksam. Att det ska vara så lätt, som att ta en aspekt av det mänskliga livet, att plocka ut dess motsats, att ställa dem mot varandra – och med detta säga något träffande om vår situation. Men det fungerar ju!

“Säg mig vad du skrattar åt och jag ska berätta vem du är!” Jag tänker mig att i skrattet visar sig en människa mycket ärligt. Det är svårare att sluta sig till något utifrån en människas smak för litteratur, kläder etc, då sådana val i högre grad dikteras eller åtminstone influeras av vad som är rådande mode. Och av vem man vill ge intryck av att vara. Men i likhet med kroppsspråket och t ex handstilen är det svårt att lägga sig till med en humor. Varför skulle man förresten göra något sådant? Man har ju sin egen humor som lättar upp livet för en. Kanske skulle man kunna utgå från seriesidan i t ex en morgontidning och i denna ha ett utmärkt testformulär?

Världen behärskas till stor del av föreställningen att mycket lite kan sägas om en människas inre utifrån hennes handlingar och hennes yttre. Detta är möjligen en uppfattning som vi tagit över från vetenskapen. Om man bara undviker den mest ytliga tolkningen – enligt vilken allt snyggt och harmoniskt är förenat med alla goda egenskaper, och motsvarande för det som är fullt eller disharmoniskt – så går det faktiskt att läsa livet som en bok. “På frukten känner man trädet”, heter det. Den snabba rörelsen talar om åtminstone någon aspekt av – snabbhet – hos upphovet! Det rufsiga huvudet står får någon aspekt av oordning, spontanitet o s v.

Tåget susar fram genom tunneln. En ung flicka sitter med sin hundvalp i knät. Den hänger med sitt stora huvud över hennes axel, ibland gnyr den till och då tröstar hon den, ibland överöser den henne med blöta pussar. Det är som en bild av madonnan med barnet. Vad för husdjuren in i våra liv? De är till sitt väsen som blommorna. Utan dem vore vår vistelse här så mycket svårare att uthärda. I någon mening vittnar de för oss om fullkomligheten, om den tillvaro som vi just nu är som längst ifrån att kunna uppleva. Vi är vuxna och upptagna av det allvarliga livet. Det är så mycket vi har att sörja för och bekymra oss över. De hjälper oss att aldrig helt förlora paradiset ur sikte

Djuret ges “ett hem”, säger vi, men i själva verket är det nog vår “hemlängtan” som är starkast, och som är det som får oss att söka djurens sällskap. Hur intetsägande och torftigt skulle inte livet kunna kännas, om vi inte hade tillgång till det som djuren förmedlar – och uppväcker hos oss: lekfullhet, hängivenhet, tillitsfullhet, förundran. De ger oss av sin lätthet och sitt ljus. De kompletterar oss i våra ensidigheter och vårt oförstånd, inte med något bättre “förstånd” än vårt eget, men med så många andra av de egenskaper som mycket väl kunde låta sig sammanfattas som: liv.

Att skapa sig ett lyckligt öde är i så mycket en fråga om att prioritera. Det är att göra sig medveten om sina behov och att försöka tillgodose dem. Att andas, att inte låta sig förargas o s v. Även om det säkert är missvisande att tänka sig vårt psyke som en maskin, så inrymmer dock detta psyke åtskilligt av automatik. Denna förmåga kan vi få att betjäna oss, genom ett förfarande som inte är så olikt det att programmera en dator. Och om vi inte utnyttjar denna förmåga hos oss själva – att t ex via så kallade affirmationer grundlägga goda vanor – så är det troligt att vi ändock styrs av mycket sådan automatik i våra handlingar.

130

För att kunna stå “ny”, orädd och öppen, så fordras det att man funnit det som kunnat neutralisera/väga upp såväl energier utifrån som inifrån. Är det så att alla energier som kommer oss till mötes är våra egna?

Förälskelsen inte bara “drabbar” oss. Man blir förälskad när man vill bli förälskad, när man behöver bli förälskad.

Det finns sådant som vi upplever som behagligt, och som vi länge har upplevt som behagligt, men vartefter blir vi medvetna om hur en del av dessa behag är intimt knutna till en hel del av sådant som vi upplever som obehagligt. Då blir det naturligt att undvika eller att söka dämpa oss i eftersträvandet och utlevelsen av dessa behagliga ting. Iochmed det upplevda släktskapet blir det också vartefter lättare och lättare att avstå från dessa former av behag.

Att vår värld står inför stora omvälvningar, som kommer att gripa in i den enskildes liv och vardag på många sätt, det kan man ana. Inte “sten på sten” kommer att vara kvar, som det står i bibeln. Nyss här på jobbet, när jag gick för att hämta mat, passerade jag två mörkhyade män, båda klädda i turban och blått kroppsskynke, som konverserade varandra på finska.

Sina sorger ska man kasta på Gud, har det sagts, med vad med framgången?

135

Det finns alltid en väg som är bättre. Från varje överträdelse av livslagarna finns en reträtt som är möjlig. Från varje stadie av varje förbrytelse finns det en möjlig utväg

Vad är “en soptunna”, “ett kuvert”, “en förpackning”?

Ödeslinjer: Blanka ryggar på fiskar i stim, som syns alldeles vid vattenytan.

Ofta känner jag det som om mitt liv styrs, att jag hålls tillbaka respektive släpps vidare, av en intelligens större än min egen. Men att det ändå är något som försiggår inuti mig själv, och att begreppet “Den Inre Mästaren” känns passande. Vad skulle detta motsvaras av i Martinus kosmologi?

Först är man entusiastisk och beslutsam för ett projekt. Man känner sig fri och stark när man tänker på det. Man är väl som förälskad. Sedan tröttnar man och försöker på något vis dra sig ur det hela. Kanske går det, kanske går det relativt smärtfritt. Sedan är man tillbaka, till synes där man stod från början, men man känner sig lika glad och fri som någonsin förut! Vem sa att livet var ett lidande?

140

Kärlek förutsätter stillhet. Kärlek förutsätter rörelse. Det är som om varje situation fordrade ett unikt förhållningssätt, ett rätt avpassat “mottryck”, för att den inre balansen ska kunna upprätthållas. Ibland mindre, ibland mer. Och det är inte mottrycket i sig som avgör om bemötandet ska bli lyckligt för en själv och omgivningen, utan samspelet. Här kan man säga att rörligheten gör det möjligt att förbli i balans. Stillheten förutsätter rörlighet, eftersom omgivningen är föränderlig, skiftande.

I vimlet av strävande själar möter jag – kristusblicken. Helt lugn sitter han där, utstrålande stor tillit och små anspråk. Hans ögon är mörka, nästan svarta. Gyllene och glänsande är hans päls.

Copyright Stefan Hellsten

Översikt Äldre texter

Kommentarer är stängda.